15. Humle.

Humulus lupulus L.

Förekomst. Påträffas vildväxande i lundar, busksnår, vid murar o. s. v. men är överallt sällsynt.

Utseende. Humlen är en slingerväxt, nående ända till 6 m i höjd. Den har motsatta, sträva, handflikiga blad och små, gulgröna blommor.

Odling. I trädgårdarna odlas humlen rätt allmänt för beklädnad av verandor, lusthus o. d.

Vid odling av humle såsom ekonomiväxt väljes för densamma en grundligt avdikad och omkring en meter djupt bearbetad jord, helst ler- eller sandmylla. Då växten är enkönad och endast honplantorna användas till skörd, sker förökningen på vegetativ väg. Detta tillgår så, att man om hösten eller våren utsätter sticklingar på ett avstånd från varandra av omkring 1,5 m och på ett djup av c:a 30 cm. Sticklingarna, som tagas av växtens underjordiska utlöpare, tillskäras 15 cm långa. De uppväxande revorna bindas första året vid 2-3 m långa käppar, därest man icke låter dem växa fritt. Andra året utväljas på varje planta tre av de kraftigaste skotten, vilka sedan fästas vid 4-5 m långa humlestänger, omkring vilka de få slingra sig. Övriga skott avskäras.

Skörd. Denna verkställes, när "kopporna", d. v. s. de till kottelika bildningar utvuxna honblommorna, blivit gulgröna och kännas fett klibbiga samt lukta starkt. Revorna avskäras 1,8-2 m ovan jord, stängerna nedtagas, och kopporna avplockas så, att något litet av skaftet medföljer. Kopporna utbredas därefter i tunna lager på ett väl rensopat vindsgolv eller i annat torrt och luftigt rum, där de sedan omröras ett par gånger dagligen, tills de blivit väl torra.

Omkring 800 kg torr humle per hektar beräknas som god medelavkastning.

Våra Medicinalväxter, 1940, skriven av Gustaf Lind och Nils de Verdier.