046. Aconitum napellus. Blå Stormhatt.

Blå Stormhatt. Munkhatt. Munkmössa. — Lysehat.

Bladen mest flikiga, med oftast 3delade, helt smala, slankiga flikar. Blommans hjelm (galea, öfra blombladet) är convex. Håningshusets sporre rät och trubbig. Fröhusen äro 3:ne. tillhopa sittande, och likna skidor.

Linn. Fl. Su. p. 186. Cl. 13. Polyandria 3gyn.
Liljebl. Sv. Fl. s. 221. Kl. 9. Mångmänningar.
K. V. A. Handl. år 1739. s. 41.
Murr. App. Med. T. 3. p. 5.
Störck de Stram. Hyosc. Aconito. (Tabae Fig:a Ac. Cammari.)
Koelle Diss. de Aconito.
Halle die Deutsche Giftpfl. p. 104. tab. 14.
P. Rossi de nonnull. pl., quae pro venen. habentur, obs. & exp:a Pisis 1762. 8:0.
Retz. Fl. oec. s. 15.
Pharm. Aconiti. l. Napelli Herba.

Stormhattarne äro talrika, ehuru få örtslägters arter med mer svårighet genom beskrifning åtskiljas, i anseende till delarnes stora likhet. Koelle och Willdenow ha sökt bestämma arterna sorgfälligt, ehuru icke alldeles tillfredsställande. A. Camarum är bäst känd, deremot komma Neomontanum, tauricum och Napellus hvarandra alltför nära. Den sistnämde bör väl icke räknas egentl. till Sv. Flora, ehuru den är allmän i trädgårdarne, och som vi af egen erfarenhet nu känna, visst icke den, som för 70 år sedan sades inhemsk i Dalarne, i nejden af Falun. En sådan finnas der verkligen, till arten skild från Napellus, äfven från Neomontanum, oaktadt Willdenows gissning; men tyckes komma tauricnm närmare, och hoppas vi kunna lemna den sitt rum i Sv. Bot. Emedlertid må ock Napellus anses nästan som naturaliserad, och igenkännes från slägtingarne af sina hängande och slankiga bladflikar. Till egenskaperna äro troligen desse vexter föga olika, hvarföre de också dela Napellus-namnet på de Europeiska Apteken. Men Störck som der först införde den, förstod dermed Camarum. I Wien begagnas Neomontanum, och hos oss både den och Napellus, hvilket bevisar att ett misstag af arter är af ringa betydenhet.

Tillräcklig erfarenhet gör missbruket af dessa giftiga plantor högst fruktansvärdt. Endast bladen, tuggade, och icke nedsväljde, väcka känsla af kyla och torrhet i halsen. Vexten dödar ofta efter förutgående känslolöshet inuti munnen, läpparnas darrning, svårighet att svälja, ryckningar, magens svällande, sömn, blå fläckar på kroppen m. m. Roten i pulver och blandad med smör, dödar råttor såsom arsenik och Ryssarne förgifta dermed luder till rofdjurens utödande; dekokten dödar vägglöss (Cim. lectular. Linn.) Emedlertid blir roten mjölig då den torkas, och saknar bladens kraft, såsom läkemedel. Ibland hemtamda djuren, är det hästen ensamt som säges utan skada kunna förtära vexten torkad, då likväl mycket af det giftiga, förlorats.

— Likväl är Stormhatten, rätt använd, af mycken nytta i Läkarekonsten, hvarest Extraktet mest brukas. Det beredes af bladen, samlade före blomningstiden, fuktade med litet vatten och lemnade en dags tid, då de pressas och saften inkokas sedan såsom vanligt; 4 skålp. färska blad hafva gifvit 25 uns saft. Dosis af extraktet är ifrån 1-5 till 10 gran om dagen; mer än årsgammalt är det overksamt; förenadt med försötmadt qvicksilfver (mercur. dulc ) till lika vigt och nyss beredt, har det mycket beröm. En del af torkade örten, i 6 delar spir. vini, ger så kallad Essentia Aconiti, hvaraf 5-10-40 dropp., i småningom ökad dosis, kunna tagas. Stormhattspulvret (pulv. Aconiti Ph. Mil. et Nav.) beredes af bladen i pulverform och socker, samt gifves till 3-4 gran om dagen. I förening med extrakt af Konium (Con, macul.) invertes, eller till omslag utvertes, har det stundom botat, då ettdera intet uträttat. Uppdrifvit ben (spina ventosa) i handen, botades med stormhatten invertes tagen, och fuktigt omslag af Konium om dagarna, samt plåster deraf om nätterna på sjuka stället.

— Ofta med förmån hafva åtskilliga tillredningar af vexten nyttjats emot gikt, podager, migrän, långvarig reumatism, höftleds-sjukdomen, styfva leder, skirrer, svullna körtlar, envisa frossor med deras följder, vattenaktiga svulster, trångbröstighet med torr hosta, oordentliga hemorroider, benknölar och utslag samt ledvärk af veneriska orsaker, uppdrifna ben, grå och svarta starren, helt och halft slag, fallandesot, m. m. Bevis på deras fruktlösa användande saknas likväl icke. Kuren sker vanligen med svett, som derfore med varma svettdrifvande drycker eller omslag på lidande delen bör underhållas; stundom inställer sig klåda i huden eller dess affjällande i stället för svett; någon gång har det botat utan synbar kritisk tillfällighet. När så fordras, bör laxermedel föregå; orh äfven under kuren, som ofta fordrar flera månader, användas.

Se Tab. — a föreställer ståndarna och pistillerna jemte sporrarna, till antalet 2:ne, som gå opp i öfra blombladet (hjelmen). — b. ståndare. — c. fröhus med 3:ne sammansittande skidlika kapsler, hvari frön, sådana som fig. d. visar, förvaras.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.