123. Anagallis arvensis. Åker-arf.

Åker-arf. Arfve.

Örtsjelken är nedliggande med hela äggformiga och under mörkprickiga blad.

Linn. Fl. Sv. p. 63. Cl. 5, Pentandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 87. Kl. 5. Femmänn. 1:quin.
Patr. Sällsk. Hush. Jurn. 1785. Jan. 227.
Fischerstr. Ek. Dikt. I. s. 101.
Murr. App. Med. T. 2. p. 1.
Pharm. Anagallid. Herba.

I synnerhet på trädesåkrar i Skånska slättbygden, och äfven på Gottland samt i Vestergötland, växer på torr och hård jord, denna i Sverige annars sällsynta åriga växt, hvars blomningstid infaller i Juni eller Juli månader. Stjelken är vid roten ganska grenig, 2kantig och utan hår. Bladen sitta mest 2:ne midt emot hvarann, dock händer att de på fet jord växa 4 i kors, äro helbräddade och utan bladstjelkar. Blomstjelkarne äro enblommiga, ensamma, längre än bladen, ifrån hvilkas fästen de utgå. Blomfodrets flikar äro 5 och lansettlika. Blomkronan är 5delad och mest skarlakansröd: stundom blå, eller hvit. Ståndarne hafva glest strödda ledfulla hår, äro violetta med gula knappar. Märket är trubbigt och ojemt. Fröhuset är klotrundt, och då det är moget, liksom rundt ikring tversföre afskurit (caps. circumscissa) med många kantiga frön. I våt och kall väderlek drager blomman sig tillsamman, men öppnar sig annars förmiddagen kl. 8 vid pass, och slutar hop sig strax efter middagen. Af blommans likhet med ett hjul, kallas naturliga Örtflocken, dit hon af v. Linne föres, pl:ae rotaceae.

På ansedda mäns uppgifter, skulle vi kunna fylla rummet med många till utseendet förträffliga rön i medicinskt afseende, rörande denna växt. Men efter all sannolikhet har den i början ägt myndiga förespråkare, och derföre har det händt såsom vanligt, att örten öfver sin förtjenst blifvit utskriken och berömd.

— Färsk smakar den först lik kålväxter i allmänhet, men sedan något bäsk med ringa skärpa, hvaraf kan slutas, att den kanske har någon lösande och fördelande kraft. Utan att ingå i någon granskning af Auktorernas berättelser om örtens nytta, hvilken endast genom rikliga ytterligare försök kan bestämmas, torde det tillåtas att anföra hvaremot den blifvit använd. Man uppger isynnerhet mjeltsjuka, galenskap, ögonplågor och rasande djurs bett, mot hvilka växten ingafs såsom pulver, antingen infusion eller dekokt på densamma. Visst är emedlertid att om den skall samlas till medicinskt behof, bör den tagas, ej under blomningen såsom man tillstyrker, utan förut, ty annars är den ännu kraftlösare. Fåglar af Sparfslägtet äta gerna dess frön.

Tab. — fig. a. förstorad pistill. — b. dylik ståndare. — c. ett förstoradt hår af dem, som sitta på ståndarnes strängar, liksom ledfullt. — d. blomfoder. — e. fröhus, öppnadt.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.