213. Asparagus Officinalis. Sparrisört.

Asparris. På Finska: Sparisi-juuri.

Örtstjelken är mest rak, trind, icke trädaktig, med mjuka hårlika blad och nästan ensamma bladskärmar.

Linn. Fl. Su. p. 108. Cl. 6. Hexandr. 1.gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 162. Kl. 6. Sexmänn. 1:qvinn.
K Vett. Ak. Handl. 1765. p. 161.
Vothm. Träg. Cathech. Öfvers. af O. Swartz. s. 162. &c.
Murr. App. Med. T. 5. p. 171.
Cullen Mat. Med. uebers. von Consbruch. 8:0 1790. p. 103.
Pharm. Asp, Turiones, Radix.

Ehuru v. Linné redan kände denna såsom vild växande i Skåne, torde den dock knappast vara en ursprungligen svensk inhemsk växt. Slägtet, som räknas till naturliga örtflocken Liljeväxter, igenkännes med 6klufven upprätt blomma utan blomfoder; ganska kort styl och 3 märken; bäret formeras öfver blomman och har 5 rum med merendels 2 frö, som på yttre sidan äro konvexa.

— Denna arten har mångårig krypande rot, med långa raka trådlika köttaktiga rötter. Stjelkarne vara blott ett år, äro allmännast raka, men hos en artförändring något nedliggande, greniga och bladiga; hinna i synnerhet genom odling till en höjd af 2 alnar. Bladen sitta knippvis, äro smala och spetsiga. Blommorna, försedda med blomstjelkar, som utgå mest från grenarnas fästen, äro nedhängande. Blomflikarne eller blombladen äro likstora, ofta vid basen hopväxta. De korta ståndarna sitta dolda inom och på blomflikarna. Fruktämnet är nästan rundt med 5 fåror och knappt någon styl, men med 3 små märken, som åtskiljas, ju mera frukten mognar. Bäret är ljusrödt, glänsande, klotrundt och glatt samt fröen svarta. I Augusti träffas den i blomma. Planterad fordrar den fet, lös och god jord, samt solsken; vild trifves den äfven på ängar och i stenig sandjord vid hafsstränder.

Södra Europa och Siberien äro Sparrisörtens rätta hembygder, men för unga skottens skull, som egentligen kallas Sparris odlas den nu äfven hos oss. De vilda ge bäskare, men dock ätliga skott. Med en undransvärd hastighet uppskjuta de af äldre rötter tidigt om våren, när värme och våt väderlek inträffar och som de bli sega när de få växa något öfver jordytan, plär man mornar och aftnar afskära dem. Bonnemain påskyndade Sparris-skottens framkomst genom rännor emellan sängarna och varmt vatten som leddes i dem; han tillskrifver vattenångorna den verkan att skotten syntes 3 dar efter. Andras försök ha senare visat att samma utväg med fördel kan användas vid andra växters framlockande ur jorden. De hvita med grönaktig knapp anses vara bäst; dessutom ju tjockare och mörare, ju bättre. Växten eller roten bör åtminstone vara 3 år gammal, förr än man börjar nyttja skotten, och längre än till medlet af Juni månad skäras de icke; roten måste dervid aktas. Man räknar på 12-15 års tid till nyttjande af en Sparris anläggning, om den blifvit väl anlagd och vårdad.

— Den större Sparrisen kokas, sammanbunden till små knippor, i vatten och ätes med smält smör, som afredes med äggegula, litet hvetmjöl, vin eller citronsalt och socker; den smärre sönderskäres och brukas i soppor eller såsom gröna ärter med kräftstjertar och späda morötter m. m.

— De äro ej särdeles födande, men genom sin söta och egna smak rekommendera de sig, helst om våren då brist är på andra grönsaker. Såsom urindrifvande och måttligt förtärda äro de ofta helsosamma. Men personer med svaga matsmältnings-organer känna ofta olägenhet af deras öfverflödiga bruk. Dess verkan på urinvägarne tyckes bevisas af urinens egna stinkande lukt och färg, efter ett längre fortsatt bruk af dessa skott, hvilket likväl Cullen icke finner nog afgjordt. Forntidens läkare tillskrifva hos olika kön, en alldeles motsatt verkan af mycket sparrisätande; det ena troddes deraf blifva ofruktsamt. Och i fall det hvilade på nog säker erfarenhet, att urindrifvande medel hos det ena könet tillika retade till vissa begär, och att de hos det andra skulle drifva starkt reglerna, så torde denna tanka derigenom kanske kunna förklaras. Nu för tiden brukas icke sparrisörten i medicin.

— Om dess kostsamma odling med frö och med rötter är mycket skrifvit. Af frö fås i dålig jord snarare duglig sparris, än af rötter, som flyttas från fet och mustig jord. Men i allmänhet sagdt, är det väl säkrast att plantera den med rötter. Hösttiden plär merendels väljas, ehuru det äfven kan ske om våren. En graf af 6 qvarters djup uppkastas, hvaruti lägges ett qvarters tjockt hvarf brunnen hästgödsel i fuktig lerblandad jord, men kogödsel i sandig och torr jordmån; der ofvanpå god trädgårdsjord, så att sängen blir nog hög, och i denna läggas rötterne radtals ¼-½ alns djup. Plantor, som på särskilt säng blifvit ifrån frö uppdragna och äro par år gamla, nyttjas helst till plantering.

— Om hösten afskäras de gamla stjelkarna; sängen betäckes sedan med årsgammal kogödsel, som om våren till en del nedkrattas emellan sängarna. Det finare af gödseln, som blir qvar på sängen, hackas varsamt ner i jordytan af sängen; den i gångstigarne, mellan sängarne, genom förra vårens ditlagda gödsel, mustiga jorden, fylles till par tums höjd på sängen hvar vår.

Tab. — fig. a. blomma — b. blomblad med derpå fastade ståndare — c. gren med bär — d. ett afskurit bär — e. 4 frön sedda på olika sidor — f. ett skott, eller Sparris. — g. fruktämne med fruktstjelk.

Tillägg, vol. 3:

213. Sparrisört. Sonnini Biblioth. physico-economique Tom. 1. Cah. 3. p. 160. I trakten af Metz och för detta Lotringen, sås Sparrisfröen på det ställe der man vill ha växten, och plantorna flyttas icke. Derigenom händer att skotten blifva snarare brukbara, emedan rötterna genom omflyttning icke rubbas och hindras i sin växt. Jorden bör vara lätt och lös, sandig och om möjligt är något blandad med ockra; emedan fröen ligga länge i jorden, sås de tidigt och i Mars månad. Men osäkert är om vårt klimat skulle tillåta denna odlingsmetod.

— Plantsängarna för Sparris höjas första året med något ny jord och andra året med gödsel af en Drifbänk, blandad med lika mycken jord; 3:dje året jemnas sängen förr än skotten börja växa och stärka rötterna. Denna metod, som berömmes såsom förmånlig, torde lätt, med iakttagande af de för vart klimat nödiga försigtighetsmått, äfven hos oss kunna användas.

— I allmänhet fordrar Sparris mera torr och varm, än fuktig och kall jordmån; läget bör vara öppet och mot söder, upphöjdt, i fall platsen derikring är sidländ samt något sluttande. På fröens godhet ankommer det mycket. Dessa fås af de tidigaste, tjockaste och bästa skotten, som derföre icke alla om våren böra afskäras. Frukten af sådana, väl mogen, sönderkramas med handen i vatten, då endast de dugliga fröen falla till botten i kärlet och skalen af bären jemte de odugliga fröen, som flyta ofvanpå, afhällas tillika med vattnet. De således erhållna goda fröen torkas och förvaras. En Sparris-förändring ger gröna skott, som anses vara smakligast, men de bli sällan så tjocka, som de hvita skotten med grön eller rödaktig spets. I Darmstadt sås fröen i Oktober eller November på sängar, som föregående år blifvit gödslade och ha god lös jord. Deri uppdragas 2 tums djupa rännor, till ett afstånd af 9 tum mellan hvardera, och i dessa läggas fröen i 1 tums djupa hål, ett frö i hvart hål, och emellan dessa bör vara 3 tums afstånd. Hålen fyllas, men rännorna lemnas öppna öfver vintern. Som fröen uthärda vinterkölden, behöfver ej sängen täckas med gödsel. Komma alla fröen upp om våren, bör hvarannan planta borttagas och flyttas på annat ställe. När plantorna äro par tum höga, fyllas rännorna och endast ogräset bortrensas öfver sommaren; hösten derpå mot vintern täckas sängarna med gödsel, som är rik på halm och våren derpå kunna dessa plantor med mycken fördel flyttas; de upptagas bäst med en treuddig gaffel eller grep. Hr. Theuss i Jena anser gödselbädden, som vanligen lägges under Sparrissängen eller i botten, mindre nödig och äfven stundom skadlig; han tror att Sparrisen deraf ofta får osmak (förekommes troligen med kogödsel); röta befordras derigenom, och dessutom som rötterna sprida sig horisontell och ej på djupet, gör gödseln icke annat gagn än att första och andra året öka värmen i jorden. Deremot vill han att stånden stå en aln ifrån hvarandra och att rötterna må ha tillräckligt rum att sprida sig. Men om hösten bör sängen väl upphackas, jorden göras lös och öfver vintern täckas med halmrik gödsel, som om våren emellan sängarne nedgräfves. Då skotten på 4:de sommaren börja skäras, bör alltid ett lemnas att växa för hvar rot eller stånd; rötterna aktas noga; i medlet eller slutet af Juni upphöres med skärningen, och först när alla grenarna eller örten är mogen och torr, afskäres det så kallade gräset om hösten.

— Sparris kan lätt drifvas om vintern i varma rum och behöfver icke solsken. Till detta ändamål nyttjas helst ensamma på rabatter af frö uppdragna 4-5 åriga stånd, som förr än jorden för mycket tillfrusit, upptagas i slutet af November; hälften förvaras i källare och sand, till framtida behof; andra hälften planteras genast i lådor och vattnas tillräckligen. Bottnen i lådan fylles till par turas tjocklek med god lös trädgårdsjord, derpå läggas rötterna och täckas med 5-6 tum tjock jord. Omkring Nyåret gifva de god Sparris. När ej mera erhållas af dessa rötter, borttagas de; jorden tillagas och deri planteras de öfriga i källaren förvarade, hvilka i sin ordning gifva goda Sparris-skott. På detta sätt kan således utan särdeles möda och kostnad, frisk sparris hela vintern erhållas. Hos Bagare i deras jemt varma Bakstugor, borde lättast en sådan Sparrisplantering kunna verkställas. Gartenzeitung N:o 38. 49. år 1804.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.