134. Cicuta virosa. Sprängört.
Sprängört. Näckaört. Bungarot. Vattenpalsternack. På Finska: Kejsanputki. Myrkiputki. Isajuuri.
Bladen äro mest 3delade; småbladen lansettlika och sågtandade. Bladskärmarne trubbiga och fastväxta vid Bladstjelkarne, som äro kantiga, stundom greniga och ofta sittande midt emot parasollställningarne.
Linn. Fl. Su. p. 92. Cl. 5. Pentandria. 2-gyn. (Umbellatae)
Lilj. Sv. Fl. s. 124. Kl. 5. Femmänningar. 2:qvinn. (Parasollblommor).
K. Vett. Akad. Handl. 1774. s. 233.
Murr. App. Med. T. 1. p. 271.
Halle Deutsche Giftpflanz. 8:vo 1792. s. 79.
Plenck Toxicologia. 8:vo Wien, 1785. p. 128.
Rossi de non. plant. quae pro venenat. hab:r. Pisis 1762, 8:vo.
Rafn Bibl. för Phys. Med. och Ekon. 17 Bind 4:de häft.
Pharm. Cic. aquaticae Herba.
Sprängörten har mångårig rot, och växer i vatten, i diken och vid stränderna af strömmar, kring Stockholm temmeligen allmän, samt blommar i Juli eller Augusti; luktar något lik Dill, och smakar nästan som Persilja; har utseende af Palsternackor, och blad som Kärr-Selin (Selin. palustre). Roten är om våren nästan klotformig, men om hösten och vintern mera aflång; har fina rottrådar, liksom skägg: om den långsefter klyfves, synas tomma mellanrum, liksom med konst gjorda, och i synnerhet vårtiden utlakar den en mjölkaktig gul saft. Flera stjelkar uppskjuta från en och samma rot. Växten hinner till 1 ½ alns höjd och har fårad, bladig, ihålig stjelk, med temmeligen upprättväxande, ihåliga eller pipiga grenar. Blommorna äro hvita, små och likformiga, med inåt vikna blomblad. Blomfodret är 5klufvit.
— Slägtet igenkännes med nästan klotrund och fårad frukt, samt likstora blomblad.
Huru angeläget det är att känna växter, och ej endast de nyttiga utan äfven de skadliga, bevisa de nästan oräkneliga misstag, hvilkas vådliga följder hos Auktorerne berättas. Af de Ryska fångar, som arbetade vid Haga år 1790, tillsatte en lifvet af Sprängörts rötter, som han till föda samlat och förtärt. En man nära Köpenhamn åt vid pass ¼ lod af roten i April månad, och dog deraf inom ¾ timma; hans mage och tarmar befunnos i högsta grad inflammerade. En hustru smakade af samma rot; som de båda trodde vara Kålrabi; hon mådde illa deraf, men räddades med kräkmedel. Om våren är roten mest giftig, men torkad mindre skadlig; bladen äro äfven farliga. Yrsel, hufvudvärk, hjertklappning, kramp på många sätt, brånad i magen, plågsam äckel med eller utan kräkning, underlifvets svällande, hicka, törst, konvulsioner, kallbrand och döden äro följder af rotens förtärande. Kräkmedel är det bästa motgift, hvarmed åtskillige olycklige blifvit räddade.
— Om Sprängörten är gammal och har länge växt i stillastående vatten, skall det deraf förgiftas och döda kreatur, som dricka deraf. Oxar, hästar, vargar och hundar kunna ej tåla växten eller roten; men getter, svin och kaniner plågas mindre deraf, eller ock äta den utan fara; äfvensom sparfvar, hvilka förtära dess frö.
— I Siberien, Kamtschatka och Norrige brukas roten rå att gnida med, eller kokad till gröt, eller blott sönderstött och såsom omslag emot veneriska reformar och reumatisk giktvärk. I Finnland ges torra roten med salt utan fara åt sjuka boskapskreatur. I Danmark beredes, enligt v. Linnes föreskrift, Cicutplåstret af denna i stället för af Conium.
Tab. — fig. a. blomma, förstorad. — b. blomfoder, fruktämne och pistill, förstorade. — c. en liten parasollställning med frö i naturlig storlek.
Tillägg, vol. 2:
Nr. 134. Sprängört. Fl. d. Wett. Tros vara ett bland de värsta gift i växtriket.
— Det gift hvarmed Grekerne fordom undanröjde misstänkta eller fruktade medborgare, och hvaraf Socrates tros hafva fatt sin bane, säga väl Auktorerne vara tagit af Cicuta, men dermed förslås förmodligen ingen annan än Conium macul. Linn.
— Hästar, oxar, hundar och vargar hafva dött under konvulsioner, men getter, får och svin sägas tåla växten. Örnar och kaniner hafva väl synts må illa deraf, men ej dött.
Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
