139. Corylus avellana. Hassel.

Hassel. Nötbuske. På Finska: Pähkinäpuu. Sarapuu.

Löfven äro nästan runda, något spetsiga och i brädden sågtandade. Bladskärmarne äggrunda och trubbiga.

Linn. Fl. Su. p. 342. Cl. 21. Monoecia. monadelph.
Lilj. Sv. Fl. s. 293. Kl. 13. Samkulle med åtskilda han- och hon-blomster på samma träd.
K. Patr. Sällsk. Hush. Jurn. 1789. Dec. s. 172.
Murr. App. Med. T. 1. p. 66.
Rahse Disp. om Sv. Hassel. Praes. Kalm Åbo 1759. 4:to.
Pharm. Coryli Nuces, Lignum.

Hasseln hör till de större buskarterna; kan bli 8—10 alnar hög, vid pass 8 tum tjock, och hinner till 50 års ålder. Norr om Ångermanland och Österbotten lär den knappast träffas vild; men växer annars allmän i Sverige och Finland, helst i mosslupen, fet och stenbunden mark; kärr och mycket våt jordmån är nästan den enda der den ej trifves. Tidigt om våren och förr än bladen utspricka, synas båda slagen af blommor utvecklade. Hanhängen sitta på de öfre grenarne, och släppa det fruktgifvande hanmjölet på honblomstren, som sitta nedanföre och likna små röda silkestofsar, som utskjuta i spetsen af somliga knoppar. Hanblomstren, som i hängen sitta tillsamman, hafva 8 ståndare, 3klufna fjäll och äro utan blomkrona. Honblomstren utgöra inga hängen, äro dock flera tillsamman (hvarföre ock nötterna komma att sitta i klase, och stundom växa ihop, emedan det blir en nöt af hvart befrödadt honblomster), och hafva hvardera ett 2deladt blomfoder och 2:ne stift, som utgöra lilla tofsen. Frukten är en 2skalig nöt.

— Artförändringar i synnerhet i anseende till frukten fås genom odling. Stundom äro nötterna runda, stundom aflånga, tunna; stundom öppnas de ganska lätt i spetsen. Lambertska nötbusken blir nästan dubbelt högre än vår vanliga; skall hafva kommit först ifrån Levanten: planteras i Skåne; bär kägelformiga stora och ofvantill platta nötter; anses af somliga för egen art (Corylus arborescens. Münch.).

Kärnorna gifva enligt Spielman och flera nära hälften mot sin egen vigt, af en olja, som i godhet liknar mandelolja. Den är utan lukt, och således skicklig att emottaga den af andra luktande ämnen, hvarföre den missbrukas till förfalskningar. Till målningar, och i synnerhet af porträtmålare, nyttjas den allmänt. Till öfverflöd ätna äro kärnorna skadliga, svårsmälta och orsaka oftast hufvudvärk; barn hafva stundom blifvit mycket sjuka deraf. Den bruna fnasiga hinnan, som omger kärnan, förorsakar genom sin retning i svalget, hosta och skadar derigenom bröstet. Gamla härskna nötkärnor äro än mer ohelsamma. Kokade och afskalade kärnor ätas sockrade eller utan tillsats, såsom desert. En kylande mjölkfärgad dryck beredes af kärnorna, och skola de äfven kunna nyttjas som chokolad. Man har ock försökt dem i stället för Kaffe. Omogna ännu mjuka nötter, förvällas i vatten, affnasas eller rensas från fruktfodren, och inläggas hela i saltlaka eller vinättika med lagerblad, liksom gurkor, för att till sallat, likna oliver. Nötskalen, som ge god aska, nyttjas i Holland vid färgerierna, och Dr. Handel i Mayntz har funnit fruktfodren (fnaset) tjenliga i stället för Sumach, vid garfning.

— Nötter förvaras bäst öfver vintern i djupa sandgropar, med torr mossa under och öfver, täckta med näfver, sand och grästorfvor. Sådana som ikornar (ekorrar), råttor eller fåglar samlat, äro vanligen de bästa, mest mogna och kärnfulla, så väl att äta, som att så eller plantera.

— Veden är hvit, lätt, böjlig och seg, samt temmeligen fast och tät; användes till många behof i hushållningen. Roten är stundom masuraktig. Spånor i vin, som börjar skämmas, sägas återställa det. Hasselpinnar inlagde i en bösspipa, som väl med lera tilltäppes och glödgas, tjena målare till goda ritkol. Af veden brännes olja i slutna kärl, liksom enträdsolja, björkolja m. m., då oljan ifrån det öfre kärlet, på hvilket elden verkar, nedrinner i ett annat som sättes derunder. Att med så kallad Slagruta, söka skatter i jorden, var en ibland forntidens flera osäkra vägar till rikedom. Den skulle vara växt i form af en gaffel, bäras på ett eget sätt i händerna och med en lutning eller dragning nedåt, visa skattens läge i jorden. I Österbotten skola bönderne bruka slagrutor af Rönn, Hägg och Björk, äfven så väl som af Hassel; men de tro att en sådan gren ej bibehåller sin förmenta kraft mera än en dag, helst om den varit varm.

— Löfven tjena till godt foder, och busken lider icke betydligt af löfbrott. Affallna löf, som i högar få ruttna, gifva god gödsel.

— Hassel fortplantas med nötter, som om våren tidigt sås i trädgårdssängar, då plantorna kunna sedan utflyttas; sås de på svedjeland, får man snart en vacker hasselskog om den fredas. Med afläggningar och rottelningar försäkrar man sig dock bäst om en känd artförändring med god frukt. Rotskott flyttas antingen tidigt om våren eller om hösten sedan löfven affallit. Utomlands mera än hos oss planteras hassel på jordvallar med diken på ömse sidor, till häckar och stängsel. Löfven förbättra väl jorden då de ruttna; men för tät växande hasselbuskar hindra dock gräsväxten. Skola de utrotas, böra de afhuggas minst en aln öfver jorden, ty lägre stubbar slå ut nya skott.

Tab. — fig. a. Ett af hanhängens fjäll, 3klufvet med 8 ståndare. — b. honorna, som sitta tillsammans och utgöra en tofs. — c. ett fruktämne med sina 2 pistiller. — d. gren med han- och honblomster. — e dylik med löf och frukt. De 3 första figurerna äro förstorade.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.