175. Fraxinus excelsior. Ask.

Ask. På Finska: Saarni. Saarnenpuu.

Löfven äro parbladiga: småbladen lansettlika och sågtandade med ett udda ytterst. Blommorna sakna blomfoder och blomblad.

Linn. Fl. Su. p. 366. Cl. 23. Polygam. dioecia.
Lilj. Sv. Fl. s. 296. Kl. 15. Samkulle, med han- och honblommor på samma träd.
K. Vett. Ak. Handl. 1765. s. 149. — 1792. s. 161.
Patr. S. Hush. Jurn. 1789. Dec. 172.
Murr. App. Med. T. 3. p. 535.
Gr. Bondes Tal om Askträdets nytta 1756.
Fischerstr. Ekon. Dikt. Art. Ask.
Linderh. Prakt. Handlexik. 1802. 8:o.
Pharm. Fraxini Cort. Fol. Linquae Avis Semen.

Såsom ett af våra högaste träd och af mångfaldig nytta, har Asken fått ibland dem ett hedersrum och anses för ädelt. Det växer fort, helst på öppet fält och i god jord och trifves sämst på berg och i kärr; finnes ej i de nordligaste orterna; blommar tidigt, i Maj, på bar qvist. Löfsprickningen ansåg v. Linne såsom en påminnelse, att han i Upsala kunde låta utflytta de för frost ömtåliga växter; men detta lär icke med säkerhet gälla för de sydligare orter. Knopparna äro stora och mörka eller svarta; den som slutar qvisten ger löf; de på sidorna blomvippor; löfven affalla bittida, och i Oktober hänga de mogne fröklasarne ensamme på grenarna. Blommorna äro, somliga 2könade med 2 ståndare och pistill, somliga med pistill och 2 ofullkomliga ståndare vid fruktämnets sidor. Den enkla pistillen har ett 2klufvet märke och de hoptryckta tunna bladlika fröhusen, som öppna sig längsefter och midt på platta sidorna, hysa vid basen, hvardera ett aflångt ovalt tunt frö, till färgen i ytan likt mandel.

— Slägtkarakteren är att blommorna ha antingen intet eller ock 4delade blomfoder och blomkronor; att fröhuset utbreder sig såsom ett smalt i ändan trubbigt löf och har 2 frörum, af hvilka det ena är ofruktbart.

— Naturl. örtflocken för denna så väl som för Liguster, Jasmin och Syren, kallade v. Linné Sepiariae pl:ae; Jussieu räknar Asken till sina Jasmineae.

För dem som tro på sympatiska kurer, är Asken ett betydande trädslag. De bruka det mot blodflod och sår, hvarföre ock det kallas, af många Sårträd. Men vi äga här vigtigare ämnen för Läsarens uppmärksamhet. Barken som till medicinskt behof tas af de unga och spädare grenarna, är bäsk, något skarp och sammandragande. Brukades ofta under namn af europeisk Kina mot frossor, på lika sätt och med samma föregående försigtighetsmått, som vid den rätta kinans bruk. Den gafs i pulver till ½ drakma hvarannan eller 3:dje timma, stundom förenad med litet rabarber; eljest tillreddes deraf äfven infusion, dekokt; eller af pulvret mos med någon välsmaklig sirap. Infusion på barken, med vatten, synes mot dagen gul, men mot ett mörkt föremål blåaktig; i denna blöta somliga tyget, som de ärna färga i Plattlummer (n:o 95). Pulvret strö somlige och ofta med fördel på elaka rötsår, i synnerhet hos boskap. Åt Getter och Hjortar ges barken som vinterföda och för lungsiktiga får blandas den sönderstött i Malörtsdekokt.

— Löfven laxera lindrigt ock äro något urindrifvande. Redan ifrån Dioscoridis tid, har det varit bekant, att deras utpressade saft och sjelfva löfven färska och sönderstötta, skulle tjena mot ormbett. Montin gaf invertes af saften med något franskt vin blandad, ett spetsglas hvar halftimma; de stötta och pressade löfven lät han lägga på såret. Somliga ha tillika gifvit bomolja och theriak, som kanske verkat mest. Plinius anmärker att ormar ej trifvas i grannskapet af Askträdet. På sår och svullnader läggas stundom friska och stötta löf. Såsom vinterfoder åt hornboskap äro löfven nyttiga, men böra, för att ej skada trädets grenar, afstrykas och ej brytas. På Asklöfven finnes i varma länder och kanske vissa varma somrar äfven hos oss, ett ämne, som tillredes af en insekt (Chermes), enligt Modéers uppgift, och blir till utseende som små kådaktiga gryn och till smaken sött. Detta kallas Manna och hämtas väl egentligen på en annan art, (Fraxinus Ornus), i södra Europa, men finnes äfven på andra trädslag; det nyttjas som ett lindiigt laxermedel. I synnerhet i Skåne, träffas ofta på Asklöf så kallade Spanska flugor (Meloö l. Lytta vesicator.), hvilka på utbredda dukar kunna nedskakas och samlas.

— Fröen ha en stickande och något bitter smak och brukas stundom af Sockerbagare att med socker öfverdragas; sådana kanderade Askfrö likna insockrad kobeber till smaken. Somlige tugga om morgnarne Askfrö såsom preservatif i fuktig och töcknig väderlek.

— Veden är hvit, hård, seg, vacker och ådrig; i synnerhet roten. Runstafvar gjordes mest af Ask. I Finland brännes af veden ett slags olja eller tjära (Saarnenterva), på samma sätt som vid Björk (n:o 80 Tom. 2. Till. s. x.) nämdt är; och brukas mot andtäppa, kolik, frossa m. m., men det bör ske med försigtighet.

— Trädet skadar ej särdeles gräsväxten. Med mogna frö och äfven med rottelningar fortplantas det lätt. Fröen täckas med 1 tums djup jord, vattnas och rensas från ogräs; plantorna utflyttas efter par år och tjena såsom träd, i allér m. m.

Tab. — fig. a. en ensam blomvippa. — b. hanblomma utan pistill. — c. honblomma utan ståndare. — d. en 2könad blomma; de 3 sista förstorade. — e. ett fröhus som öppnat sig. — f. moget frö. — g. en qvist med många hopsittande blomvippor. — h. qvist med löf och frukt.

Tillägg, vol. 3:

Nr. 175. Ask. Äfven af Fraxinus rotundifolia skall mycken Manna erhållas.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.