227. Onopordum Acanthium. Bomullstistel.

Bomullstistel. Sempertin.
På Finska: Pistonpuu.

Blomhufvudet har uppsväldt blomfoder, hvars fjäll äro utspärrande med långa syllika spetsar. Bladen äro aflånga, nedåt stjelken löpande, flikiga, groftandade och ludna; ha i brädden syllika taggar.

Linn. Fl. Su. p. 282 Cl. 19. Syngenes. polygam. aequal.
Lilj. Sv. Fl. s. 352. Kl. 15. Svågrar. lika svågerlag, med alla småblomstren pipiga och nästan klotrunde blomfoder.
Murr. App. Med. Tom. 1. p. 87.
Pharm. Cardui tomentosi Herba recens.

Växten, hvilken är beklädd med ett bomullslikt ludd som lätt borttages, liknar vanlig Tistel (Carduus), hvarifrån den likväl till slägtkarakteren är åtskild genom ett uppblåst blomfoder, med utspärrande syllika blomfoderfjäll och ett pipigt blomsterfäste, som liknar bikakor, försedt med några fina hårlika fjäll. Bomullstisteln har en tappformig 2-årig rot, och växer i Upland, kring Stockholm och äfven i Skåne, helst på torra hårda ställen vid vägar och hus, gamla murar och ruiner. Den blommar i Juli och Aug. och räknas till naturl. örtflocken: Växter med Sammansatta klotformiga blommor (pl:ae compos. capitatae). Örtstjelken är rak, stundom 2 alnar hög och deröfver, grenig, synes ofta 4 kantig eller vingad af de nedåt löpande bladen, som ha stora flikar och taggar i brädden; de större ådrorna eller nerverne sluta sig med en bred tand och en syllik gulaktig spets eller tagg. Grenarna äro äfven taggiga. De purpurröda blommorna växa upprätta och äro ensamma i toppen af stjelkarne. Blomfodret är klotformigt, uppåt hopdragit med sylformiga i spetsen gulaktiga fjäll, som utspärra åt alla sidor och ha ett fint ludd emellan sig. Blomfästet, som synes när fröen äro borttagne, liknar något en bikaka, hvars skiljeväggar äro upphöjda till spetsiga bärlika fjäll. Fröen äro omvändt äggformiga, något hoptryckta, svartbruna och glänsande. Fröfjunet är ojemt, sträft och affallande.

Hos flera Auktorer är denna växtens nytta mot kräftskador omtalad och ofta berömd; likväl har dess bruk, vet ej af hvad orsak, till en tid varit liksom aflagdt. Man betjente sig af färska utpressade saften, hvari linneskaf doppades och pålades; eller ock stötte man sjelfva örten och lade den på såret. De händelser som bestyrka denna uppgift kunna läsas hos Stahl, Goelicke, Eller o. fl. Kräftan i bröstet såsom svårare att bota, än kräftskador på andra ställen, har dock icke vid detta medlets bruk velat förbättras eller läkas. Utan tvifvel förtjente örten att ytterligare såsom läkmedel försökas.

— I hushållningen äro i synnerhet de spädare stjelkarne användbara på lika sätt som af Kardoner (Chardon d'Espagne, Cynara Cardunculus) då de först förvällas och sedan stufvas eller ock kokade ätas med smörsås såsom Sparris. Blomhufvuden ännu icke väl utslagna kunna nyttjas såsom Kronärtskockor (Cynara Scolymus). I likhet med de flesta frodigt växande stora örter, upptager den af jorden alla näringsämnen, som i grannskapet finnas och derigenom hindrar eller förqväfver andra örters tillväxt.

Tab. — fig. a. ett blomster tillika med fruktämnet; — b. frö med fjun. - c. fruktfästet. — d. ett blad; alla i nat. storlek. — Figuren är fritt kopierad efter Curtis's i Flora Londinensis.
NB De syllika spetsarna, som sluta bladådrorna, förekomma hos oss, åtminstone på de vilda stånd jag sett, längre och solidare än de finnas på figuren utmärkte.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.