103. Populus Tremula. Asp.

Asp. Darrpoppel. På Finska: Haapa. På Lappska: Supp.

Löfven äro nästan runda, i brädden tandade och på båda sidor glatta. Bladstjelkarne äro hoptryckta.

Linn. Fl. Su. p. 357. Cl. 22. Dioecia. Octandr.
Lilj. Sv. Fl. s. 307. Kl. 13. Samkulle. Åtskilde.
Fischerstr. Ekon. Dikt. I. s. 227.
A. Mennand. Om Aspens egensk. och nytta &c. Praes. Kalm Åbo 1759. 4:to
Rothoffs Hush. Magas. I s. 23.
Linderh. Handlex. för Landthush. &c. I s. 83.

Aspträdet är allmänt i hela Sverige, älskar något fuktig jord, men växer äfven i torr och sandig. På 15 eller högst 20 år kan stammen vara tjenlig till timmer. Ifrån dess vidt utbredda krypande rötter, uppskjuta en myckenhet telningar, hvilkas blad äro stora och nästan äggformiga. Dessa kunna omplanteras eller blott fredas för ohägn, då man efter några år får en vacker Aspskog. Med störar, som något spetsas i ändan, fortplantas Aspen äfven tidigt om våren. Till alléer, men ej häckar, tjenar Aspen. De som ämnas till löftägt, böra topphuggas. Bör ej finnas vid åkrar, ängar eller trädgårdar, men är så för vedens nytta, som löftägten till boskapsfoder, af mycket gagn i hushållningen. Förrän bladen utspricka, blommar trädet i April och har han- och honhängen på särskilta stammar. Hanblomstren hysa 8 ståndare och flikiga fjäll, hvilka sednare äfven finnas på honblomstren, som äga fröhus med 2 rum för små frön, vid hvilka är fästadt ett bomullslikt fjun; honorna sitta inom egna hylsor af fjällen och befrödas derföre med svårighet, hvarföre sällan fröen, som dessutom sent mogna, äga groningsförmåga. De långa, tunna och spensliga bladstjelkarne, göra att minsta väderpust sätter löfven i rörelse.

Späda rötterna och äfven knopparna kokas till dekokt, som skall tjena mot gikt, vara blodrenande och nyttig vid slapphet i tarmkanalen. Till 1 Skålp. raspad Asprot tagas 2 kannor vatten och kokas en timme; deraf drickes 1 qvarter morgon och afton. Om våren ger Aspen liksom Björken (N:o 80) söt laka, och dess bark kan nyttjas rå eller kokad till boskapsfoder. En del djur äta den hellre än något annat, såsom Bäfrar och Harar; andra förtära den gerna t.ex. Elgar, Hjortar, Getter, Får m. m. Den torde ock kunna användas till läderberedning. Torkad skall den brinna väl och kunna nyttjas till bloss. Löfven böra samlas vid midsommar eller mot hösten, och då styrkas af kvistarna som ej böra afbrytas; de kunna äfven strax efter de affallit upphämtas, torkas och förvaras. Ett stort träd gifver vid pass en tunna afstrukna löf, som värderas lika med 2 Lisp. hö; och således kunna 100 träd gifva vid pass lika mycket foder som utgöres af 30 lass hö. Nästan allt slags boskap och i synnerhet Hästar, äta gerna Asplöf och må deraf mycket väl; men ullen säges lossna då fåren fodras för ofta dermed. Veden är hvit, lätt och lös, skadas sällan af mask och ruttnar långsamt; derföre tjenar den såsom timmer till byggnader vid vatten, i källrar, till tak, gärdsel och dylikt; äfven i vatten, men ej i brunnar, emedan vattnet får osmak; dessutom till allt som bör vara lätt eller löst och mjukt att förarbeta. Barken bör saftiden eller genast då trädet fälles, aftagas. Bildhuggare betjena sig af veden, och i Vestergötland göras hjul med ½ alns breda lötar af Asp, hvarmed lass dragas eller köras öfver sanka ängar eller kärr. Vid glas-slipning nyttjas Asp till polertrissor, och som trädslaget föga ändras vid olika värmegrader, så tjenar det till urpendlar och flera dylika arbeten. Vid förbränning sprakar det, gifver ringa värme, nästan inga kol, men askan tjenar till lut- och såpsjudning. Syrsor sägas sky spislar der Aspved brännes; och grön bark tros hafva samma egenskap. Om tegel brännes med färsk Aspved, säges ytan öfverdragas med blå glasur, få vackert utseende och bli varaktigare. Gamla Aspstammar ha en svart rand på norra sidan. Deras rötter som räcka 3—4 famnar från stammen, hindras med diken att intränga i ängar m. m.

Tab. — fig. a. honblomster med fruktämne och håningshus — b. ett fjäll af honhänget — c. en ståndare sedd på sidan — d. densamma sedd uppifrån — e. hanhängets fjäll — f. hanblomster med ståndare och håningshus — g. en qvist af hanträdet då det blommar — h. en dylik af honträdet — i. en qvist med löf.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 103. Asp. Ger hvita vackra bräder, som i England derföre brukas till golf (golv). Bark och blad nyttjas till färgning, och enligt Bautsch ger barken godt garfämne.

— En sort fina flätade fruntimmers hattar förfärdigas af tunna smala Aspspånor, som snickare med en dertill inrättad hyfvel, bereda. Roten är ofta masuraktig. Ullen, som sitter på fröen, tjenar i blandning med harhår, ull eller bomull till hattar, stoppning i täcken, vantar, m. m.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.