178. Sium latifolium. Bredbladig Sium.

Bredbladig Sium.

Örtstjelken är rak, kantig och glatt. Bladen penntaggade: småbladen aflångt lansettlika och jemt sågtandade.

Linn. Fl. Su. p. 90. Cl. 5. Pentandr. 2:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 120. Kl. 5. Femmänn. 2:qvinn.
K. Vett. Ak. Handl. 1750. s. 295.

Dess krypande mångåriga rot, som växer på fuktiga ställen i diken, små bäckar och åar, uppskjuter bladiga, föga greniga, ihåliga stjelkar, som ha till skiftes sittande udda-parbladiga blad, med mot hvarannan sittande lansettlika småblad, som äro utan stjelkar, ådriga och glatta; de bladen som äro under vattnet äro oftast flikiga. Parasollblommorna sitta i stjelkändarna och på sidan, ensama, upprätta, stora och platta. Allmänna svepet (n:o 104) består af flera lansettlika, stundom flikiga, stundom sågtandade småblad. Småsvepen äro äggformiga och korta. Blomfodret är 5-tandadt och litet. Blombladen spetsiga, inböjda, likformiga, men till storleken något olika. Frukten är liten och strekad. I Juli eller Aug. blommar den. Slägtet kännes med nästan äggformig, hoptryckt och strekad frakt, mångbladiga svepen och hjertlika, enformiga blomblad.

— Nat. örtflocken kallas Parasollblommor.

Man har misstänkt denna växt och ansett örten såsom skarp och skadlig samt roten såsom giftig, i anledning af Hr. Beyerstens berättelse i K. Vett. Ak. Handl., att boskap, som ätit roten, fallit först i stark svettning och sedan blifvit sjuka, samt att några dött deraf. En liten gosse, som förtärt roten, blef äfven sjuk. Dessa rötter gåfvos blandade i kli, i för stor dosis, för att tjena såsom förvaringsmedel, hvilket bland allmogen skall vara brukligt i vissa landsorter, mot sjukdom hos boskap. Emedlertid är det visst, att flera år å rad om hösten, har jag sett kor, utan minsta olägenhet, äta växten, och endast lemna de grofva stjelkarna, som de förmodligen funnit för sträfva. Blandad med sjöfoder är den torkad ej heller skadlig.

— Man anser Parasollväxter, hvilkas rätta hemvist är på torra stälfen, misstänkta och farliga att förtära, då de träffas växande i vatten eller på våt och fuktig jord; också har man anmärkt, att den skarpa och brännande egenskap, som Angelikan tuggad röjer, blir ansenligen ökad och kännes starkare då den vuxit i vatten.

Tab. — fig. a. en blomma. — b. ett frö, sedt på sidan. — c. fröet, sedt ofvanifrån; alla 3 förstorade. — d. frö i naturlig storlek.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.