040. Tilia europaea. Lind.

Lind. Lindträd. Linn. På Finska: Niinipuu. Lohmus.

Löfbladen äro nästan hjertlika, med utdragen spets och sågtandade. Blommorna äro utan håningshus, förenade i klase och med gemensamt blomskaft fästade på en tunglik blomskärm.

Linn.. Fl. Su. p. 133. Cl. 13. Polyandria 1gyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 215. Kl. 9. Mångmänningar. —
Murr. App. Med. T. 3. p. 527. —
Patr. S. Hush. Jurn. 1777, Sept. s. 460. 1789, Dec. s. 173. —
Pharm. Tiliae Flores, Semina, Cortex, Folia. —
Mém. de l'Instit. Nat. &c. Sc. Math. & Phys. Paris, an II. 4:0.—
Fl. de Wett. —
Fischerströms Ekon. Dikt. —
Retz. Fl. oec. s. 718.

Svenska namnet på detta högstammiga Träd är derföre märkvärdigt, att Botanisternas odödlige Mästare, vår von Linné, deraf fått sitt namn. Vid Slegaryd I Småland vexte en ovanligt stor Lind, efter hvilken stamfadern kallade sig Linnaeus, liksom en annan slägt, efter samma träd, antog namnet Tiliander.

— Ventenat delar Tilia europaea i 2:ne arter ock kallar den ena platyphyllos (grandifolia Erh. & Gaertner), samt den andra microphyllos (parvifolia Erh. & G.). Den förra blir ej så hög som den sednare, men har större, mjukare eller mer finludna löf, blommar tidigare och har hårdare frukt.

— Lindar planteras för prydnads och sin mångfaldiga nyttas skull, temmeligen allmänt; men tillhöra icke egentligen norra Europas hårdare luftstrek. De blomma i Juni eller Juli månader, och meddela då åt bien mycken och god håning, hvarföre ock den Polska är så berömd. Fröhuset har rätteligen rum för 5 frön; men sällan mogna af dem mer än 1 eller 2, och äro då i Oktober månad af hampfrös storlek. I Sverige, hvarest fröna knappast hinna mogna, fortplantas trädet bäst med rottelningar, hvilka utflyttas tidigt om våren och i början flitigt vattnas. I Hush, Jurn. 1777 beskrifves ett artigt fortplantnings-sätt. Så kallade Holländska Lindar vinna endast genom odling sin frodiga vext.

Trädets mellanbark (äfvenså knopparne för fröen och för bladen, Lifm. D. Westring) innehåller mycket slemämne, och skall tjena tili omslag emot värk, inflammation, brännsår och podager, äfvensom den kan användas såsom nödbrödsämne. Af barken, som genom rötning i vatten blir trådig, snos rep och starka tåg samt väfvas mattor. Veden är mjuk och lätt, skadas sällan af mask, och är derföre nyttig till mycket; men den insuper hastigt vatten. Kolen brukas till krutberedning, och af Målare ett teckna med.

— Blommornas lukt är på afstånd angenäm: på för nära håll för stark, och gör ofta tyngd i hufvudet samt sömn. Under destillation följer luktämnet med vatten, och den återstående massan, utspädd med nytt vatten, samt med tillsats af jäst, antager vinjäsning, så att deraf kan destilleras spiritus, likasom af löfven, hvilka innehålla samma beståndsdelar. Så väl destillerade Lindvattnet, som blommorna, antingen färska eller torra, nyttjade såsom té, hafva förr berömts i spasmer och fallandesot; men det förra brukas nu endast att blanda i andra läkemedel, och anses vara stillande samt väderdelande, i hvilket afseende det kan tagas skedbladsvis. Dekokter skola af blommorna kunna få röd färg.

— Fröna, rostade och sönderstötta, kunna ensamma, eller med socker och vanilj, beredas till en massa, som något liknar det chokolad, som fås af Kakaoböner. Af 2 uns frö, kallt pressade, kunna fås 20 gran olja, till smaken lik mandelolja.

— Löfven färska, ätna af mjölk-kor efter blomningstiden, göra smöret osmakligt, hårdt och likt vintersmör; men torkade tjena de till foder åt får, getter och annan boskap.

Trädet skall kunna bli par 100 är gammalt och hinna till 10-12 alnar i omkrets vid foten. Om våren ger Lind, liksom Björk, en söt saft eller laka. Veden, betsad svart, liknar ebenholts. Af inre barken kan göras brunt och grått papper.

— Bast beredes af grenarnas bark, som några veckor före midsommarn afskalas, bindes i knippor, nedsänkes på bottnen i någon sjö eller dam till hösten, och upptages då mjuk som hampa, torkas och användes till rep, mattor m. m.

På Tab. igenkännes tunna Blomskärmen af den derpå fästade blomqvastens gemensamma stjelk. I naturlig storlek föreställes dessutom vid a. pistillen. — b. fröhuset fullvext, och vid c. ett moget frö.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.