17. Pepparmynta. Mentha piperita L.

Allmänna kännetecken. är en vanligen odlad, flerårig växt af ungefär 1 meters höjd med fyrkantiga ofta rödaktigt anlupna stjälkar och motsatta, äggrundt aflånga, hvasst sågade, kortskaftade blad med en mängd gulaktiga oljekörtlar samt små, violettröda, i krans sittande blommor, tätt förenade, bildande korta trubbiga ax. Blomningstiden infaller i juli—augusti. Fröet är ovalt, ungefär 1 mm långt, fint tecknadt, brunt och svagt glänsande.

Växtort. Pepparmyntan växer vild i England, där den liksom i Nordamerika., Frankrike och Tyskland odlas i stor skala såsom apoteks- och kryddväxt. I mellersta och södra Sverige förekommer äfven denna växt odlad å vissa orter, och anträffas t. o. m hos oss i östra Finland odlad såsom trädgårdsväxt.

Användning, insamling m. m. För medicinskt ändamål användas växtens öfre delar eller de finare stjälkarna med såväl blad- som knoppbärande grenar: Herba menthae piperitae, hvilka insamlas kort före blomningen, torkas på en luftig, beskuggad plats snarast möjligt efter insamlandet, samt uppbevaras i rena väl tillslutna kärl, som skyddas mot sol och fukt.

Växten förlorar vid torkning ungefär 3/4 af sin vikt. Drogen inne håller en flyktig olja, ett bittert extraktivämne samt garfsyra.

Odling. Pepparmyntan odlas antingen så att från äldre plantor utväxande grenskott, som slagit rot och utvecklat 1-2 cm höga stjälkar, afskiljas och utplanterats om våren i god trädgärdsjord på ett afstånd af ungefär 30 cm från hvarandra, eller ock genom att i slutet af maj eller början af juni utplantera från frön i drifbänk uppdragna plantor på sätt ofvan nämnts. (Pepparmynta är en hybrid: frösådda plantor ger inte pepparmynta. -Henriette) Plantorna böra under sommarens förlopp ofta vattnas och befrias från ogräs, samt till vintern erhålla en tunn betäckning af halm eller granris till skydd emot kölden. Pepparmyntan, hvars i stor utsträckning bedrifna odling utomlands redan omnämnts, är förtjänt att äfven hos oss i samma syfte beaktas.

Korta Anvisningar för Insamling af Inhemska Växtdroger, 1915, skriven av Emil Edv. Eneberg.