106. Artemisia absinthium. Malört.
Malört. Maleta. På Finska: Koiruoho.
Bladen äro mångdelade, mjukhåriga och hvitludna. Blommorna halfklotrunda och nedhängande. Fruktfästet ludet.
Linn. Fl. Su. p. 286. Cl. 19. Syngenesia. Polyg. superfl.
Lilj. Sv. Fl. s. 356. Kl. 15. Svågrar.
Murr. App. Med. T. I. p. 117.
Pharm. Abs. vulg. Herba summit.
Vid husen på torra magra ställen växer Malörten allmän; har mångårig grenig och nästan träaktig rot, och blommar i Juli eller Aug. månad. Örtstjelkarne växa upprätt, ofta alnshöga, äro greniga och fårade med blomruskor i toppen. De nedre bladen äro dubbelt penntaggade (bipinnatif.); de öfre fingerlikt delade. Diskblomstren äro många, men strålblomstren (de som sitta i blommans kant) få.
Bäskheten är så stark hos Malörten, att mjölken deraf får osmak då Ammor eller Kor förtärt den, och Fårkött kan af samma orsak blifva bäskt. Lukten minskas genom torkning och förgår under kokning. Till läkmedel anses bladen bättre än blommorna. Färska örtsaften, Extrakt samt växten torkad och pulveriserad, gifvas efter omständigheterna och gagna i svag mage, frossor, mjeltsjuka, gulsot, skjörbjugg, nyss börjad vattensot, maskar m. m. Sedan tarmkanalen i frossfebrar blifvit väl renad, kan ½ matskedblad af färska örtsaften i litet vin, med tillsats af en och annan kryddneglika, gifvas några gånger på fritiden. Mot förstoppningar i lefvern och gulsot brukas piller af Extraktet med tvål. Af pulvret är dosis ½ drakme med socker. Då örten tages med vatten, såsom té, eller i infusion, så är det kallt mindre obehagligt till smaken, än såsom varmt; tillsättes något vin, plägar det vara verksammare. Malörtsdroppar beredas af ¼ ℔ blad och blomknoppar till 1 kanna vin eller bränvin och digereras några dygn, samt silas; dosis är 1 matskedblad, såsom magstärkande, något före middags måltiden. I hetsiga febrar, plöresier, fallenhet för slag och konvulsioner, bör ej Malört brukas. Utvertes lägges färsk Malört på kalla svulster (oedema). Af somliga lägges malört på dricka i stället för humla, och om växten lägges i surt dricka eller öl, så blifver genom bäska smaken, syran mindre kännbar. För mycket deraf gör hufvudvärk och angriper ögonen. Malörtsvatten blandas af Bokbindare i klister och planervatten för att afhålla bokmal. Den säd som blifvit stöpt eller blött i Malörtsvatten, skall icke ätas af foglarna, och tillverkningar af hundhår, då de legat i Malörtvatten en veckas tid, igenkännas och smutsas icke sedermera af hundar. Åt boskap och får gifves Malört såsom preservatif eller botmedel mot vattensot. Malört och Enbär till dryck eller sörpe är äfven hälsosamt för dem. Dess egenskap att fördrifva mal i kläder är icke alltid pålitlig. Att deraf kan brännas pottaska och fås ett lutsalt (Alkali herbar. fix. l. Sal Absinth.), är något som Malörten har gemensamt med många andra växter.
Tab. — fig. a. ett ensamt blomster med fruktämne.
Tillägg, vol. 2:
Nr. 106. Malört. Fl. d. Wett. Med tillsatser ger den åtskilliga brukbara färger. Ohyra i kläder och sängar skall fördrifvas med Malörts infusion, som äfven gagnar i rödsot hos får. Brännes för att med röken döfva bi vid skattning. I Tyskland brukar man på några ställen att plantera malört, och väljas dertill nya grafvar på kyrkogårdar. Hos Romarne var örten i stort anseende.
Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
