105. Bryonia alba. Hvit Bryon.

Hvit Bryon. Qvesrot. Hundrofva. Gärdsgårdsrofva.

Bladen äro hjertlika, flikiga, med spetsiga och tandade flikar, på båda sidor skrofliga af uppstående prickar (scabra). Blommorna äro sambyggare (d. ä. han- och honblommor sitta åtskilde på samma örtstånd).

Linn. Fl. Su. p. 544. Cl. 21. Monoecia. Syngenes.
Lilj. Sv. Fl. s. 66. Kl. 4. Fyrmänningar. 1:quinn.
Murr. App. Med. T. I. p. 419.
Wallen. om Finska Almog. nödbröd. Praes. Hellen. 4:o Åbo 1782. s. 34.
Pharm. Bryoniae Radix.

Bryonväxtens rot är mångårig, stundom tjock som en arm eller deröfver, grenig, bäsk och skarp, samt växer i synnerhet i södra Sverige, men äfven i Uppland. Dess stora rot befordrar örtens hastiga tillväxt, ehuru den sent om våren börjar framskjuta sina mjuka slankiga stjelkar, som fordra stöd af gärdesgårdar, buskar och dylikt, hvarvid den genom skruflikt vridna klängen fäster sig. Örtstjelken är 5:kantig och liksom bladen, försedd med upphöjda punkter och sträfva hår, hvaraf skrofligheten härrör. Bladen, de öfra mest hjertlika, hafva merendels 7 flikar och likna Lönnblad (N:o 86). Blommorna, som framkomma i Juni och Juli, sitta i form af blomklase (racemus) och äro blekt gulgröna. Bären mogna sent om hösten, då de äro svartgröna och innesluta många frö i en seg hvitgrön vätska. Planteras bäst med rötter; men fröen kunna äfven sås. Den af v. Linné i Fl. Sv. nämde Bryonarten, som har röda bär, hvars blommor äro 2:byggare (d. ä. han- och honblommor äro åtskilda på olika örtstånd), kallas Br. dioica och finnes vetterligen ej i Sverige. Slägtet räknas till den naturliga örtflocken, som för sin likhet med Gurkväxterna kallas plantae Cucurbitaceae.

Såsom bevis på färska rotens skarpa natur, må det anföras, att den inflammerar huden då den pålägges, hvarföre den ock, skuren i skifvor och lindrigt stött blifvit ljum pålagd emot vattenaktiga svullnader i benen, blånader, höftvärk; och i form af salva, mot håll och styng, samt skrofelartade öppna sår, och såsom dekokt till omslag vid ledvridningar och svulster, förenade med styfhet i leden. Dess egenskap är i synnerhet att häftigt laxera, drifva urin och regler, och stundom väcka kräkning. I synnerhet om våren innehåller den en mjölkaktig saft, som samlas på ett dygn, om roten tvert afskäres vid jorden och ett kägelformigt hål i den utgräfves, hvilket med det afskurna stycket täckes. Dosis af denna saft mot vattensot och andtäppa är 2 drakmer till ½ uns eller 1 matsked i sender, så ofta den sjuka i anledning af dess verkan tror sig kunna tåla det. Bönder fylla hålet i roten med dricka eller öl om aftonen , och förtära det nästföljande morgonen. Också kan samma hål fyllas med socker, som inom ett dygn smälter och skall då till en matsked i sender vara starkt urindrifvande. Äfven har den nyttjats mot maskar, vid konvulsiva tillfällen och hufvudsvaghet, förmodligen då orsaken till sjukdomen varit i underlifvet och laxermedel kunnat gagna. Ett annat sätt att af Bryonroten bereda läkmedel är, att 2—3 lod af färska lindrigt krossade roten, läggas på ½ stop vin eller starkt öl; efter ett dygns förlopp är dosis häraf 1 eller flera glas om dagen.

— I pulverform, hvaraf fordom gafs 1 skrupel eller 1 drakma, kan roten umbäras, emedan kraften genom torkning mycket förloras.

— Af saften med terpentin och vax beredes Bryonsalfva.

— Om roten tvättas, torkas, sönderskafves eller rifves till mos och i vatten lemnas att väl upplösas, så fås deraf stärkelse på botten i kärlet. Med mjöl af säd eller potates och gäst tillredes äfven af denna stärkelsemassa bröd i hungersnöd, liksom af Misne (N:o 39).

— Ibland hemtamda kreatur är geten kan hända det enda som förtär växten.

Tab. — fig. a. en öppnad honblomma med fruktämne — b. en dylik hanblomma båda förstorade — c. ett bär — d. ett dylikt afskurit — e. ett frö; alla dessa 3 figurer äro i naturlig storlek.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.