007. Daphne mezereum. Källerhals-buske.

Källerhals-buske. Tidbast. Kivitbast. Tivelbast. Tistbast. Tjurbast. — Tivedd. Tusvedd. Tysvedd. Kiusved. Kiusbas. Kiukstbakst. På Finska: Näsiänmarja. Nasimen marja. Nasiainen.

Blommorna sitta 3 och 3 tillsammans, tätt invid grenarna utan stjelkar. Bladen utkomma i toppen, äro lansettlika, glatta och affallande.

Linn. Fl. Su. p. 127. Cl. 8. Octandr. 1gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 162. Kl. 7. Tiemänn.
Murr. App. Med. T. 4. p. 628.
Hall. Giftpfl. 8:0, s. 44. tab. 8.
Fl. d. Wett. v. Gärtner, Mejer u. Scherbius 1802—3.
Retz. Fl. oec. s. 207.
Pharm. Suec. Mezerei l. Laureolae Cortex, Coccognidii Semina.

Vexer på skogsbackar, mindre allmän, och blommar på bar qvist, tidigt om våren, ofta innan snön bortsmält.

Barken, kallad Tidbast, nyttjas som dragmedel, antingen frisk, eller torkad och blött i ättika, i ögonsjukdomar, döfhet, svår andedrägt, långvarig slemhosta, ref-orms-artadt utslag, gikt, m. m., då den dagligen de 4 eller 8 första dagarna ömsas, tills stället börjer flyta, då kål- eller groblad ensamt kunna brukas. Lagd på sår af ormars och rasande hundars bett, har den gagnat; äfvensom bären stötta och med mjöl och vatten blandade till en deg, kunde med förmån, i stället för Spanskfluge-salfva, nyttjas till omslag för den kalla och hvita svulsten, (white swelling i England) som förenas med värk i knäet (Westring.) Att gnida ansigtet med bärsaften eller tvätta det med vatten, hvari barken länge legat, ger väl åt magra och bleka friskt och fylligt utseende, och är ett i Siberien brukligt, men farligt skönhetsmedel. Invertes nyttjas dekokten af 1½ lod frisk bark, som kokas i 3 stop källvatten tills 2 återstå; härtill lägges lakritsrot, och dosis är ½ qvarter, 3-4 gånger om dagen, så att den lindrigt laxerar: för mycket gör äckel, svett, diarré, m. m. Under bruket af sådan dekokt hafva veneriska sår, på hvilka qvicksilfversmedel ej verkat, blifvit läkta. Veneriska knölar, som tillkommit af benhinnans uppdrifvande, jemte åtföljande nattvärk, har dekokten ensam, eller med liten tillsats af qvicksilfver sublimat, fullkomligen botat. Home har mot körtelsjukdomar lyckligt användt dekokt af 2 drakmer rot med barken derå, inkokade i 3 qv. vatten till 2/3, som förtäras på dygnet. Med mjöl kan dekokten blandas och nyttjas som omslag. Bären, ehuru farliga, i synnerhet sönderstötta, brukas dock af Finnar och Ryssar till 9-15 gran i dosis, mot kikhosta och frossor. Af 4 nedsväljde bär fick en karl kräkning, brånad i halsen, törst, hudens affjällning, m. m.; lifvet räddades med soppor, slemmiga dekokter, mjölk, opiater, m. m. Men en flicka, som mot frossan fick 12 gran af bären sönderstötta, dog deraf under blodkräkning, m. m. Af 6 bär har en varg dött, och en hund af en skrupel i pulverform. Genom tillräcklig blötning i vatten och pressning beredes af rotbarken ett slags papper, som dock ej blir fint eller hvitt. Enligt Beckman skall svagt dricka stundom förfalskas och göras till smaken liksom starkare, med källarhalsbusken, hvars bär Målare nyttja till röd färg och af hvars grenar, samt blad, gul eller brun färg kan sättas på beredda (betade) tyger.

— Under bruket af dekokt på barken emot benvärk, upplöste och fördelade sig svulsten i en tillhårdnad venerisk testikel.

a. en öppnad blomma med ståndare och pistill. — b. 2:ne bär.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.