008. Viola odorata. Luktvioler.

Luktvioler. Äkta Violer.

Är utan örtstjelk, med krypande rotskott och hjertlika blad. Blomstänglar och bladskaft uppstiga tillsammans från roten.

Linn. Fl. Su. p. 304. Cl. 19. Syngenesia Igam.
Lilj. Sv. Fl. s. 102. Kl. 5. Femmänn.
Murr. App. Med. T. 1. p. 517.
Retz. Fl. oec. s. 775.
Pharm. Su. Violae flor. recent. Semina, Radix.

I södra delen af Sverige träffas Luktvioler vildt vexande i skogslundar; inflyttas ofta i trägårdar. Blommar om våren skiljes från lundvioler (Viola canina) derigenom, att den sednare har uppstigande stjelk, utan rotskott, med mer aflånga blad, blekare blomma och nästan ingen lukt. Buskviolen (Viola hirta) har håriga blad och inga rotskott. De hafva alla mångårig rot.

Med försigtighet bör denna, likasom alla starkt luktande blommor, förvaras i boningsrum. Ett ungt fruntimmer sof i tillstängdt rum, der man insatt et fat med färska violblommor; hon dog deraf under anfall af slag. Vexten tillskrifves en lösande och drifvande kraft. Såsom uppmjukande användes den till omslag, och tjenar äfven till lavement. Frön, tagna i form af emulsion, d. ä. stötta, blandade med vatten, då blandningen silas och socker tillsättes, laxera lindrigt, hafva botat urinstämma, som varat 7 dygn och drifvit njursten. Roten, helt färsk, nyttjad till infusion med vatten, har i dosis af 2—3 uns, likasom sin samslägting den hvita Ipecacuanha (Viola Ipec.) gjort kräkning och äfven laxerat. Violsirap beredes, då blommorna rensade från blomfodren, läggas i vatten, stötas lindrigt, silas, och det silade blandas med socker; utrikes kokas stundom det silade. Häraf ges skedbladsvis at barn emot hosta och torsken (Aphthae), emedan värken lindras deraf. Hos späda barn tros violsirap befordra sömn. Förfalskas med saften af blåfärgande blommor, i synnerhet Aqvileger, då lukten påsättes med roten af så kallad violrot (Iris Florentina). I brist på Luktvioler är bättre att taga Hundvioler, af hvilka god violsirap kan fås. Gammal och illa förvarad violsirap förlorar sin rödaktiga eller violetta färg, hvarföre någre bruka tillsätta litet citronsaft eller saltsyra. Detta är skadligt till invertes bruk och gör dess användande i kemiskt afseende högst bedrägligt. Blå vextsafter upptäcka, genom färgförändring, syror och lutsalter (alkalier) i deras upplösningar: af de förra rodnar violsaften; af de sednare blir då vextfärgen förbytt i grön.

a. en pistill. — b. en af de mindre och — c. en af de större ståndarne.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.