053. Erica vulgaris. Ljung.
Ljung. Lyng. Löng. Ros ling. Moris. Graun. — Bulyng. Hästelyng. Röskielyng. Rösbärling. Rispling. Bustelyng. Myrkräkling. Jammes Söster. På Finska: Kanerva. Kangas-kanerva. Nummenvarret. På Lappska: Tachnas.
Blomfodret dubbelt; de 4 yttre bladen smärre än de 4 inre färgade. Blomkronan klocklik, 4:delad och kortare än inre blomfodret. Hanknapparne hafva nedtill 2:ne utskott. Stiftet är längre än blomman. Bladen nedtill nästan pil-lika, mot hvarannan sittande i 4 rader.
Linn. Fl. Su. p. 126. Cl. 8. Octandria 1.gyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 163. Kl. 7. Tiemänn. —
K. Vett. Ak. Handl. år 1761 s. 271. —
Patr. Sällsk. Hush. Jurnal är 1787. Febr. s66. —
J. Lagus Diss. de Erica vulgari etc. Praes. P. Kalm. 4:0 Aboae 1754. —
Thunb. Diss. de Erica 1785.
Så öfverflödigt som Ljung vexer på de flesta magra och sandiga hedar i Sverige, så sällsynt är den på Öland och Visingsö. Snart förändrar den fet jord till mager, men kan genom odling, löfträds plantering och trampning af boskap utrotas. I Augusti månad har den röda, stundom hvita blommor, af hvilka bien hämta mycken, men mörkgul, och kanske till smaken något kärf håning. Utrikes flyttas stundom hela bilägret, under ljungens blomningstid, till de fält, der den ymnigast vexer. Blommorna sitta i klase, mest på en sida af stjelken; dess besynnerliga 2:hornade inom blomman inneslutne hanknappar, hvilka denna äger till någon likhet med flere andra (se N:o 18, tab. f. a.), har gifvit anledning till benämningen af den naturliga örtflocken, som Botanisterne kallat Bicornes.
Ju allmännare denna buskart förekommer, ju lättare är det att använda den till de behof, hvartill man redan funnit den gagnelig, och dessa böra derföre kännas, att deras antal genom försök må vidare ökas. Så väl hästar som oxar, getter och får, äta ljungknopparna i brist på bättre foder, i synnerhet höst och vår. Om ljung sent på hösten samlas och till vinterfoder förvaras, kan den helst i blandning med halm eller hö gifvas åt boskapen. Också kan Ljung-lag eller vatten hvari Ljung kokats, tjena för boskapen, i synnerhet om halm af ärter eller bönor tillägges. Oxar sägas dock må mindre väl af Ljung. Till strö under boskapen, befordrar den snyggheten och ökar gödseln; likväl ruttnar den långsamt, om icke blandad med osläckt kalk. Så väl till taktäckning, som att hvarftals inlägga uti uppkastade jordvallar, hvilkas sidor derigenom bättre förvaras mot regn och kreaturs ohägn, brukas Ljung i England. Skottarne använda Ljungknopp i stället för humla i sitt öl, och i Halland torkas, males och blandas den med mjöl till brödbakning. Tjenligt vexte och väl torkade grenar, nyttjas såsom fiskkrokar att fånga lakar (Gadus Lota Linn.). Af rötterna flätas korgar. Inpackad upprätt, med topparna uppåt, i sängar, skall Ljung tjena som en helsosam och eftergifvande madrass. Man kan äfven bereda tåg eller rep af Ljung. Utrikes träffas den, for blommornas prydnad och bladens besynnerlighets skull, stundom inflyttad i trägårdarna. För sin egenskap att länge motstå röta, kunna diken, upptagna på vattensjuka åkrar eller ängar, till hälften fyllas med ljung, och sedan täckas med jord, då vattnet har likväl aflopp, diket faller icke snart igen, och jordytan förloras icke för gräsvexten eller säden. Borstar och klädesviskor göras af fina ljungqvistar. Barken innehåller Garfämne, hvarföre hudar dermed kunna beredas eller garfvas. Ljung som torkas i ugn och sönderstötes, kokas minst 5 timmar i kopparkittel med vatten, som aftappas i kar, och då afkoket är ljumt, ilägges hudarna. Värmen och kokningen gör, att garfningen sker fortare; men kokas ljung i jerngryta, så svartnar lädret. Till samma ändamål kan ljung blandas med Ekbark. Af rötter och stjelkar brännas kol i Frankrike, och af Ljungtopparne tillredes på Hebridiska öen Jura genom kokning en gul färg. I medicin har man brukat utpressa bladsaften eller destillerade blomvattnet mot rodnad i ögonen, samt blommorna såsom té mot blodspottning. Varma omslag och svettbad af ljungblommor, hafva gagnat i podager och lamhet. Blommorna kokade i dricka eller öl och varmt förtärda, skola hos digifvande öka mjölken.
— Vattensjuka hos får förekommes om de betas på ljunghedar.
Tab. föreställer under olika förstoringar vid a. blomman, fästad vid en del af stjelken. — b. blomkronan, som är 4:delad. — c. en 2:hornad ståndare jemte pistillen. — d. fröhus med torr och vissnad pistill. — e. gren med blad. — f. blad, sedt på yttre sidan. — g. blad, sådant som det synes på inre eller den mot stjelken vettande sidan.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
