180. Eriophorum polystachion. Ängsull.
Ängsull. Myrkulla. Hardun. Maddun. På Finska: Wajwajsenvilla. På Lappska: Goekennivo.
Strået är trindt. Bladen platta. Axen sitta på egna små stjelkar.
Linn. Fl. Su. p. 17. Cl. 3. Triandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 19. Kl. 3. Tremänn. 1:qvinn.
K. Vett. Ak. Handl. 1758. s. 303.
Med grågula ax utmärker Ängsullen, hörande till naturl. örtflocken Säflike växter (pl:ae Calamariae), sin blomningstid, som är tidigt om våren på kärrängar, hvilka sedermera af dess hvita bomullslika fröfjun ofta synas alldeles hvita. Slägtets kännetecken äro: fjällika blomfoderskal, ett för hvart blomster, och dessa fjäll täcka såsom taktegel hvarannan rundt omkring; blomsterskal saknas, men fröen, ett i hvart blomster, omgifvas med ett ganska långt ullikt fjun, hvarigenom endast detta skiljer sig från Säfslägtet (Scirpus). Allmänna Ängsullen, som här i figur meddelas, har mångårig, trådig och icke krypande rot; upprätta, strekade, bladiga strå; ganska korta, smala blad, till skiftes sittande, vid basen slidformiga, mot spetsen hvasst köllika; vid axen sitta 2-3 blad med hinnaktiga kanter. Axen äro flera, äggformiga, med smalt lansettformiga blomfoderskal. Då blomningstiden är förbi och då axstjelkarne, som stundom äro greniga, längre utvuxit, hänga småaxen nedåt och ha mycken hvit ull.
— En annan art, lik denna och äfven svensk samt nog allmän, fastän förut otillräckligen bestämd, kallar Smith (Fl. Britt. p. 59) Erioph. angustifol. hvars blad äro smalare, längre i proportion, kanelerade och i spetsen trekantiga.
Det bör icke fägna landtmannen att se sina ängar lysande af denna växtens ull, emedan det utvisar dålig, mager och för andra växter nästan onyttig torfaktig jordmån. Han bör då vara omtänkt att genom dikning, gödning och ängens behöriga skötsel, förbättra jordmånen och göra den fruktbärande. Kreaturen äta icke gräset, så framt de genom vana eller nöden icke förmås dertill. Höst och vår, då kärr-ängarne så tillfrusit, att boskapen kan gå der, ser man dem likväl äta detta sträfva saftlösa gräs, då ingen tillgång är på annat. Om det bergas såsom foder, kan boskapen med paströdt mjöl eller gröpe, eller ock söndermalen Ljungknopp, förmås att äta det vintertiden. De unga skott, på några orter kallade Svarthufvud, som växten om våren framskjuter, äro mjuka ock välsmakeliga för kreaturen och sökas af dem begärligt i kärr och myror. Efter blomningen och då fjunet är utvuxit är det för kreaturen skadligt, emedan det orsakar onaturliga hopgyttringar i magen, kända under namn af bollar eller kulor. Af fjunet torde mera nytta kunna hämtas än hittills skett. Det har blifvit till stoppning användt i stället för ull eller bomull, men som det valkar ihop sig och blir knöligt, är det mindre lämpeligt dertill. Det skulle utan tvifvel vara bättre att spinna det till vekar, i ljus och lampor, hvilka på Island brukas och berömmas som lika goda eller bättre än bomullsvekar. Hattar äro gjorda deraf i blandning med ull eller bomull, och blifva de lätta och vackra, men mindre varaktiga än de af ull ensamt. Med Silke eller Ull kan man göra af Ängsullen kläde. Scheffer har deraf beredt papper. Nation. Hush. Sällskapet i Holland har lofvat en Guldmedalj åt den, som uppger och genom försök bevisar bästa sättet att nyttja denna växt.
Tab. — fig. a. blomma. — b. en dylik förstorad. — c. blomax med sitt blomhölster (Spatha) och slida för axstjelken. — d. etc moget frö med vidsittande blomsterskal och fjun eller ull. — e. stjelk med blomax. — f. stjelk med axen i frö och ull. — g. roten med afskurna strå och blad.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
