181. Rubus idaeus. Hallonbuske.

Se även 026. Rubus arcticus. Åkerbärs-ört. - 181. Rubus idaeus. Hallonbuske. - 187. Rubus corylifolius. Hasselbladig hallonbuske.

Stjelken är taggig. Bladen äro penntaggade med 5 eller 3 sågtandade småblad, under hvitludna. Bladstjelkarna upptill fårade, ludna och taggiga.

Linn. Fl. Su. p. 172. Cl. 12. Icosandr. polygyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 301. Kl. 8. Tjugemänn. mångqvinn.
Murr. App. Med. Tom. 3. p. 151.
Fischerstr. Ekon. Dikt. Art. Bär.
Groths Beskrifn. att göra Vin af Sv. bärfrukt. 4:o 1777.
Pharm. Rubi Idaei Baccae.

Den allmänt bekanta Hallonbusken har 2åriga, upprättväxande, trinda och fint taggiga stjelkar, hvilka äro grönaktiga, vid pass alns höga, fullsatta med fina täta taggar och blomma i Juni, samt växa vilda, helst vid gärdesgårdar, ofta ibland andra buskar och i stenrösen. De öfverst sittande bladen bestå mest af 5 nästan rutlikt äggformiga småblad, som äro spetsiga, ojemt sågtandade och strekade; de nedra äro penntaggade och med 5 småblad. Blommorna sitta i form af små vippor och ha fintaggiga blomstjelkar. Blomfodret är utbredt, ludet och qvarsittande. Blombladen äro platta, trubbiga och små. Frukten är röd, stundom hvit, och mogen affallande från det qvarsittande tapplika fruktfästet, samt hårig af de qvarsittande honstylarna. Genom 5klufvit blomfoder, 5 blomblad och många tillhopasittande bär, innehållande hvartdera ett litet hårdt frö och utgörande frukten kallad Hallon utmärker sig Rubus-slägtet, hvars naturliga örtflock kallas pl:ae Senticosae (n:o 26).

Hallonfruktens angenäma lukt och smak äro tillräckligen kända, och skulle utan tvifvel busken ännu allmännare i trädgårdarna planteras, om icke insektlarver, i synnerhet då buskarna bli gamla, alltför ofta skadade frukten, och buskens rötter icke för mycket sökte att sprida sig i den jord, som till andra växter kan vara ämnad. Ehuru smakliga de äro, kunna de dock sällan utan olägenhet ätas lika ymnigt som smultron; de förorsaka lättare magknip och diarré. Att de ätas färska, med vin eller mjölk, syltade med socker eller håning, och att man af utpressade saften, med tillsats af socker eller håning, genom gäsning kan tillreda ett välsmakligt vin, eller med bären sätta deras smak på vatten, bränvin, utländska viner, ättika och öl samt svagdricka, är allmänt bekant och sättet att verkställa det, i de flesta Hushålls och Kokböcker upptagit. I Lithauen beredes af bären ett berömdt vin, och Ryssarne tillaga ett förtjänligt mjöd af Hallon. I febrar har Hallon, såsom läskande och kylande, lika förtjenst med andra syrliga frukter af denna art, och beredes under kokning af saften med socker, en sirap, som tjenar att blanda i drycken för dem som ha feber.

— Killingar och Getter skola mycket tycka om Hallonlöf. Busken bör planteras glest, med telningar som lätt gro, allenast några rötter medfölja; de sättas tidigt om hösten, att de hinna rota sig innan vintern. Grenarne bära ej frukt förr än på andra året, då de sedan torka ut, ehuru roten varar flera år och ger årligen nya skott. Om jorden emellan stånden eller buskarna, höst-tiden uppgräfves, rensas och gödes, samt det torra riset utskäres, blir frukten större och smakligare; jordmånen bör vara sandblandad. Bäst är att hvart 4-5:te år plantera den på nytt. Men man bör ej använda denna buskart till häckar, emedan den uppfyller platsen med rotskott, som omsider qväfva allt annat. I trädgårdar brukar man helst de hvita Hallonen såsom sötare och finare till smaken.

Tab. — fig. a. fruktfäste och blomfoder. — b. frukt eller hallon. — c. en ståndare. — d. pistiller med fruktämnet. — e, blomblad; allt i naturlig storlek.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.