187. Rubus corylifolius. Hasselbladig hallonbuske.

Se även 026. Rubus arcticus. Åkerbärs-ört. - 181. Rubus idaeus. Hallonbuske. - 187. Rubus corylifolius. Hasselbladig hallonbuske.

Hasselbladig hallonbuske.

Buskstjelkarne äro något nedliggande, trinda, med raka taggar. Löfven äro inunder håriga, delade i 3 eller 5 småblad, af hvilka de på sidorna sakna bladstjelkar.

Smith Fl. Britt. Vol. 2. p. 542. 8:o. 1800. Icosandr. polygyn.

Svenska Botaniken ger här åt Fäderneslandets Flora ett offer af en ny buskart, som tillförene icke; varit känd såsom växande inom dess vidsträckta område, och hvars nära slägtskap med Björnhallon (R. fruticosa) och Blåhallon, (R. caesius) torde ha gjort, att den undgått våra Botanisters uppmärksamhet. Och om tillräckliga skiljetecknen för denna buske icke blifvit gifna (se Fl. Britt.); skulle det lätt ha händt, att den, äfven här, blifvit för någondera af sina nämde slägtingar misskänd. Vid jemförelsen alla 3 arterna emellan, ser man dock lätt olikheten. Denna har stjelkar, som äro ganska långa och något nedliggande, men böjande sig uppåt som bågar; de äro tjockare och skörare än Blåhallonbuskens, röda eller bruna, och tätt med taggar försedda, hvilka äro korta, hvassa, fina och nästan alldeles raka, utan att äga en sådan bas, som taggarna på Björnhallonbusken och på Nyponbusken (n:o 29). Löfven äro ofvanpå vackert gröna och temmeligen glatta, men inunder håriga, dock utan att synas hvitludna eller gråaktiga; de äro sammansatta af antingen 3, såsom de högre upp sittande, eller 5 småblad, hvilka äro äggformiga och såsom Hasselns (n:o 139) löf, ojemt eller liksom dubbelt sågtandade; det medlersta eller udda bladet är störst och stundom alldeles likt Hasselns löf; de öfriga sidosmåbladen äro stjelklösa, och af dessa det yttersta ofta på yttre sidan flikigt. Blad- och blomstjelkar äro bäriga och taggiga. Blomvippan har många hvita blommor med ludet utbredt blomfoder, som, vid fruktens tilltagande mognad, småningom böjer sig inåt den samma; denna blir enligt Dr. Smiths uppgift mörkröd, med något blått mjöllikt ämne, likt en tunn dagg, öfverdragen, såsom på Blåballon och är sammansatt af glest sittande eller få småbär (acini).

— På tvenne holmar Grötön och Koön, Bohusläns skärgård, emellan Göteborg och Marstrand växte den icke sällsynt, vid stenrösen eller berg, ibland andra löfträdsbuskar, och blommade i Juli 1804; frukten som jag icke sett, lär- mogna i Aug. eller September, (Se mera om Rubus-slägtet n:o 181 m. m.)

Alla arter i detta slägte ge frukter, som äro syrliga, helsosamma, välsmakande och i hushållningen nyttiga. Bären af denna Hallonart kunna användas liksom Björnbär, Blåhallon, Hallon m. fl, att antingen ätas rå då de äro mogna, eller syltas; om de till erforderlig mängd kunna erhållas, bör vin genom gäsning af dem kunna vinnas; de torde ock förbättra smaken på utländska vinslag och på ättika. Det är troligt att om busken odlades, flyttades i trädgårdar och fick den vård, som till förbättrad frukt fordras, skulle den ge större, rikare och sötare bär, som i hushållen kunde vid många tillfällen med fördel nyttjas. Björnbärsbusken torde dock af de 3 här nämda närslägtade arter, vara den till odling tjenligaste, ehuru det ännu icke här vara så gifvit, huru den bäst bör skötas.

Tab. — fig. a. blomfoder med pistiller och fruktämnen samt en ståndare, som visar dessas fäste på blomfodrets inre sida. — b. en förstorad pistill. — c. frukt.

Tillägg, vol. 3:

Nr. 187. Hasselbladig Hallonbuske. På Prof. Liljeblads muntliga försäkran, kan jag medela den upplysning, att den art, som han i sin Svenska Flora kallat Rub. caesius, är den samma som i Sv. Bot. fått namn af R. corylifolius; deraf följer likväl icke, att v. Linnés R. caesius, som tyckes vara nog skild från denna, skulle äfven vara samma art.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.