049. Lathyrus pratensis. Ängslatyr.

Ängslatyr. Gigalsärter. Vele. Vedel. Gulvial. Vial. Väflock. På Finska: Nätkin.

Blomskaften äro mångblommiga och liksom Örtstjelken kantiga. Klängen (cirrhi) äro enkla (utan grenar), med 2:ne mot hvarannan, vid basen sittande lansettlika små-blad.

Linn. Fl. Su. p. 253. Cl. 17. Diadelphia 10:andr. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 322. Kl. 14. Tvåkulle. —
Patr. Sällsk. Hushålls Jurn. år 1781. Okt. s. 69. — 1784 Apr. s. 350. — 1793 Jan. s. 13. —
Bergii Tal om Sv. ängskötseln. —
Retz. Fl. oec. s. 351.

Såsom en nyttig och odlingsvärd fodervext är Ängs-latyren af åtskilliga Landhushållare redan försökt och med beröm hos allmänheten anmäld. Den vexer på mångårig krypande rot, hvilken ifrån hvart så kalladt öga årligen skjuter nya skott; hvarföre vexten sprider sig snart, tufvar sig och blir tät. Roten sönderskuren i bitar, har man funnit till plantering säkrare än frön, som blifva fullkomliga då vexten är 3 år gammal, men sådda uppkomma de likväl icke alla med säkerhet. Man har funnit den allmän på ängarne och merendels i skugga och något fuktig jordmån; likväl trifves den äfven på sand, lera och mager jord, hvilken af de ständigt affallande bladen, som ruttna, efterhand derigenom förbättras. I Juni och Juli månader träffas den i blomma.

Nästan alla vexter, som hafva fröbaljor och höra till samma flock och familj (Papilionaceae) som denna, äro nyttige fodervexter, hvilka af kreaturen begärligt förtäras. De förtjena dock i olika afseende mer eller mindre uppmärksamhet. Ängs-latyren är derföre att framför många andra föredraga, att den ej skadas af frost, är bladrik, vexer hög och tät, samt är mångårig. Dess slägtkarakter är, att stiftet (pistillens medlesta del) är platt, upptill vidgadt, och liksom märket hårigt eller ludet; blomfodrets 2:ne öfre flikar äro kortare än de nedre. Ängs-latyren igenkännes från sina samslägtingar, med trekantiga bladstjelkar, halfpil-lika, helbräddade och spetsiga stiplar (ett slags bladskärm). De parvis sittande småbladen variera och äro stundom glatta, stundom mjukhåriga. Fröbaljorna svartna då de äro fullmogna, fröna ätas af kycklingar och småfågel.

Tab — a. visar seglet. — b. vingarna. — c. kölen med blomfodret. — d. hansträngarnes eller ståndarnes 2:ne stammar, tillika med pistillen, Jfr. N:o 15 Fum. solida.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.