195. Leonurus cardiaca. Lejonsvans.

Lejonsvans. Bonässla. Åsknäte. På Finska: Ahdepellava. Sydämen-vahvistus yrtti.

De öfverst sittande bladen äro vanligast oflikiga, men stundom helbräddade och lansettlika; de nedersta flerflikiga.

Linn. Fl. Su. p. 207. Cl. 14. Didynam. Gymnosp.
Lilj. Sv. Fl. s. 250. Kl. II. Tvåväldige med nakna frö.
Pharm. Cardiacae Herba.

Slägtkarakteren for Lejonsvansörten är ett 5kantigt och 4tandadt blomfoder; ihåligt ludet och helbräddadt blomblad, som kallas öfre läppen, och ståndarknappar beströdda med hvita glänsande punkter. Kransblommor kallas dess naturl. örtflock.

— Denna artens örtstjelk blir 2-3 fot hög, är röd och luden af nedböjda korta här. Bladen äro talrika, inunder finludna, utbredda, ådriga och med bladstjelkar försedda: de öfversta äro ofta helbräddade; de medlersta 3klufna och något tandade; de nedersta fingerlikt delade. Blomkransarna kring örtstjelken äro mångblommiga. Blomfodret är styft med hvassa stickande tänder. Blomman är utvertes hvit och ullig; ini röd och hvit. Fröen äro fyrkantiga. Roten är mångårig eller 2årig, växer vid hus och byar temligen allmän samt blommar ifrån Juni till Augusti.

Örten har en bäsk smak, stickande och obehaglig lukt. Har redan längesedan blifvit i Medecinen bortlagd och har ej mera än latinska namnet qvar af sitt fordna anseende mot hjertklappning. Men som den hör till en klass, hvilken innehåller verksamma örter och är dessutom icke utan lukt och smak, så torde den kanske förtjena att vid vissa tillfällen försökas såsom stärkande, ehuru visserligen ingen brist är på beprövade och godkända medel i denna örtflock. Boskapen äter väl Lejonsvansörten, dock icke gerna.

Tab. — fig. a. blomma. — b. visar 4 tillsamman sittande frö. — c. ett dylikt särskilt. — d. en öppnad förstorad blomma. — e. en förstorad pistill. — f. en förstorad ståndare med sina glänsande utstående punkter. — g. rotblad, något förstoradt.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.