194. Erysimum barbaraea. Vinterkrasse.

Se även 158. Erysimum officinale. Apteks-krasse. - 194. Erysimum barbaraea. Vinterkrasse. - 208. Erysimum alliaria. Hvitlöks-krasse.

Vinterkrasse. På Finska: Krassi.

Örtstjelken är rak, grenig och bladig. Bladen äro nederst lyrtaggade med rundad slutflik; uppåt enklare och stjelk-omfattande; öfverst omvändt äggformiga och tandade.

Linn. Fl. Su. p. 233. Cl. 15. Tetradyn. siliquos.
Lilj. Sv. Fl. s. 278. Kl. 12. Fyrväldige. långskid.
Murr. App. Med. T. 2. p. 318.
Pharm. Barbaraeae Folia.

Vinterkrassen växer allmän, odlas mycket i trädgårdar och är då utsatt för många artförändringar; den får stundom dubbla blommor och olika blad, samt knölar på stjelken; m. m. Dess topp nedböjd i jorden slår rötter. Roten är mångårig, tapplik och något trädaktig; örtstjelken alnshög, växer upprätt, är kantig, fårad och glatt. Bladen äro glänsande, mörkgröna, släta och tandade. Blommorna, som i Maj eller Juli finnas utslagna, äro gula, tätt sittande, talrika, och blomfodret ofta af annan färg än den gröna vanliga. Fröskidorna äro korta och något upprättväxande. (Jfr n:o 158).

— Då man brukade att åt vissa Helgon tillegna särskilta örter, blef Barbara ihågkommen med Vinterkrassen, som deraf fick sitt ena latinska namn.

Bladen ha en bitter, något äcklig och mindre angenäm bäsk smak; men brukas till sallat i synnerhet om vintern, emedan örten, sådd om hösten, bibehåller sin grönska äfven under snön, hela vintern. Den är såsom färsk att räkna ibland de växter, som hindra eller bota skörbjugg. Vinterkrassen är ej ömtålig eller nogräknad på jordmånen, men bör sås i Juli eller Aug., emedan de frö, som sås om våren, lättligen af den torra väderlek, som då ofta inträffar, hindras att gro eller slå rötter.

Tab. — fig. a. ståndare och pistill. — b. blomblad. — c. fröskida, afskuren för att visa dess rundning. — d. rotblad.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.