193. Prunus domestica. Plommonträd.
Se även 121. Prunus padus. Hägg. - 151. Prunus spinosa. Slånbuske. - 193. Prunus domestica. Plommonträd. - 205. Prunus avium. Fågelbärsträd.
Plommonträd. På Finska: Plomupuu.
Grenarna äro utan taggar. Löfven äggformigt lansettlika, sågtandade och nyss utslagna hoprullade. Blomstjelkarna mest ensamma.
Linn. Fl. Su. p. 165. Cl. 12. Icosandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 194. Kl. 8. Tjugemänn. 1:qvinn.
Murr. App. Med. T. 3. p. 227.
Patr. S. Hush. J. 1782. p. 472.
Pharm. Pruna Gall. Damasc. Brignolensia.
Trädslaget är ej stort och blommar i Maj. Dess unga löf äro hoprullade och inunder finludna; de fullväxta ha korta bladstjelkar, samt äro sugtandade och glatta. Blomstjelkarna äro korta. Blomfodret upprätt. Blombladen omvändt äggformiga och hvita. Stenfrukten, som varierar till formen, är mest elliptisk (Jfr n:o 121. 151). Krikon eller så kallade Tyska Slån, (Prun. insititia), med dubbla blomstjelkar, inunder ludna löf, och grenar, som sluta sig merendels med tagg, växer egentligen i Tyskland, Sweitz och England, men äfven hos oss, och var redan af v. Linné känd som egen art (Amoen. Acad. Vol. 4 p. 273. Cent. plant.). Frukten är mera klotformig, med kort och bred sten.
Plommonträdet med sina 100tals förändringar ger ämne för en vidlöftig afhandling; här måste allt inskränkas inom 2 sidor. Dioskorides ansåg plommon från Damaskus för de bästa. Ifrån Syrien till Grekland och derifrån till Italien hafva Plommonträden för fruktens skull blifvit flyttade, och voro redan för Virgilius och Ovidius bekanta. Plinius kände många af dess artförändringar. Nu planteras trädet öfverallt i Europa och växer sjelfmant på Kinnekulle, såsom ett af Sveriges Flora adopterad trädslag. Maijer, Duhamel och flere nyare ha sysselsatt sig med uppsökande af karakterer för dess många variationer; dessa kännetecken hämtas af fruktens färg, storlek, form; köttets fasthet och smak; tiden att mogna; stenfruktens figur och yta. De allmännast hos oss bekanta äro gula, röda och gröna (Reine-claude) plommon; så kallade Äggplommon äro stora, och Mirabeller små fruktsorter. Alla de genom odling erhållna och derföre till smaken angenämare fruktförändringar, förtäras antingen rå och mogna eller syltade, torkade och på hvarjehanda sätt tillredda. Deras lindrigt laxerande egenskap är allmänt bekant och nyttjas i detta afseende, att underhjelpa medikamenters verkan, i maträtter, soppor och dylikt. Katrinplommon äro en bättre sort af de så kallade Sviskon, som torkade införskrifvas och i handel förekomma. De så kallade Bruneller komma från en ort kallad Brignoles i Provence. Dessa torkas i solen, sedan stenfrukten är uttagen, packas och inläggas i långa smala trädlådor och föras utrikes, der de nyttjas, så väl i bakelser och andra rätter, som att förtäras sådana som de ankommit. Dylika torde af våra plommon eller krikonarter lika väl kunna tillredas. Plommon, ehuru fullmogna, men i för stor myckenhet förtärda, kunna genom sin ymniga saft och laxerande egenskap, blifva skadliga, men måttligt njutna äro de oskyldiga och helsosamma. Af kärnorna i stenfrukten fås efter lindrig uppvärmning och pressning, en god och välsmaklig olja; och som kärnorna äfven i andra afseenden likna mandlar, så kan af dem på vanligt sätt med vatten tillredas så kallad mandelmjölk.
— Inre Barken lägges i varmt vatten med tillsats af alun och sätter gul färg på ylle och linne.
— Veden, som är hård, rödaktig och mot kärnan hvitare, bruka Snickare och Svarfvare till finare arbeten.
— Löfven kokade i vatten med tillsats af Blåbärsaft och Jernvitriol, tjena till betsning af åtskilliga trädslag, som deraf få gråaktig färg.
— Plommonträd så val som Kersbärsträd utsila genom springor eller sår i barken, en vätska eller saft, som stelnar till en kåda, lik Gummi arabicum och tjenlig till samma ändamål. Genom odling, omplantering i god jord, ympning och okulering, har frukten tvifvelsutan småningom ernått den fullkomlighet i smak och storlek, hvarigenom den tillvunnit sig så allmänt bifall. Trädets utseende i sitt ursprungligt vilda tillstånd är icke med säkerhet bekant. Haller tror detsamma bära sur frukt och vara kan hända med taggar försedt liksom Slånbusken (n:o 151); och i fall så är, synes krikonträdet vara det vilda Plommonträdet, liksom Vildapel är det odlade Äppelträdets ursprung. Med namnet Pr. insititia, tyckes v. Linne velat tillkännage, att i Krikonstammar kunde bäst Plommonträdet ympas, efter samma grunder, som Äppelträd ympas i Vildapelstammar. Det fortplantas dels med kärnor, som sås i Oktober och efter par år utflyttas, eller ock med rottelningar, som planteras tidigt om våren.
Tab. — fig. a. blomma utan blomblad, som visar ståndarnas fästen. — b. pistill. — c. ståndare; båda förstorade. — d. krikonfrukt. — e. dess stenfrukt. — f. dess åtskilda skal sedan stenen blifvit klufven. — g. mandellika kärnan. — h. gult plommon. — i. dess stenfrukt.
Tillägg, vol. 3:
Nr. 193. Plommonträd. Om Plommonträdets ursprung se Christs Pomologische Handwörterbuche s. 362; och Gartenzeitung, N:o 42.— Till ett redigare begrepp om detta trädslagets mångfaldiga fruktsorter, af hvilka Salzman uppräknar 65 och Christ 90, torde följande indelning i Utdrag kunna tjena. Författaren dertill har utförligare afhandlat sitt ämne i Gartenzeitung N:o 48, Halle 18o4, och antager 4 arter, som han i afseende på frukten kallar Plommon.
1:0 Katrinplommonträd (Pr. dom est. β) som i vildt tillstånd har taggar; växer med utspärrande grenar; blir sällan öfver 8 alnar högt; har röd och tät ved; gulgröna löf; glatta röda sommar-rotskott; röd i blått fallande frukt, som är aflång, temligen välsmakande, syrlig och inneslutande lång och platt stenfrukt, med skarp kant. En del af de hithörande plommonsorter ha den egenskap, att köttet sitter fast vid stenen, och andra ha köttlika massan löst vid den samma fästad. Häraf formeras 2 afdelningar, som vidare underdelas i afseende på köttets mer eller mindre fasthet och saftighet. Till denna art räknas såsom artförändringar äkta blå Katrinplommon, ungerska, gröna, stora gula äggplommon m. fl.
— 2:0 Egentligt Plommonträd (Pr. domest. α) har som vild, trubbigare och till antalet mindre taggar; växer i form af träd; har mindre röd och lösare ved; barken är ock lösare; löfven äro bredare, mer eller mindre finludna och mer mörkgröna än hos föregående; sommarskotten äro liksom fint ludna och grå eller bruna; frukten är aflång tjock, rundad, sötaktig och mindre angenäm, med aflång tjock sten, som stundom är glatt, stundom ojemn och sträf, med skarp kant och stundom något lik Aprikos-stenar. Dessa indelas efter samma grunder som Katrinplommon och innefatta, under 2 hufvudafdelningar, flera särskilta underdelningar; Reine claude, gröna Vinplommon m. fl.. höra till denna art.
— 3:0 Krikonträd (Pr. insititia) har långa vassa taggar; växer än som buske, än i höjden liknande träd, då jordmånen är tjenlig; löfven likna nästföregående till sin form, men äro något mörkare; sommarskotten äro glatta och grå, de unga ganska fint ludna och litet glänsande; frukten är rund, något mjölig och sur, med sten, som är mera rundad än aflång och liknar temligen kersbärsstenar. En förändring af de hithörande, som författ. kallar Kersbärsplommon, skall förena Plommonslägtet med Kersbärsträden (Sv. Bot. Nr. 205). Gula Mirabeller t. ex. räknas till denna art.
— 4:0 Slånbuske (Pr. spinosa, Sv. Bot. Nr. 151) växer som buske och antar svårligen form af träd; unga skotten äro svartaktiga och icke fint ludna; frukten är nästan klotformig med sten, som liknar aldeles kersbärs-stenar. Som denna art ännu icke odlas, finnas ej heller deraf så många förändringar; men om de framdeles skulle tillkomma, förmodas att de kunna på lika sätt indelas.
— Att förklara huru dessa vilda Plommonträdsarter kunnat förlora sina taggar och förbättra fruktsorterna, synes Författ. anse troligt, att de vilda stammarnas pistiller i blommorna, blifvit af de söta Kersbärsträdens hanmjöl (pollen) befruktade, hvartill antingen bi, som från en blomma medföra frömjöl till en annan bidragit, eller ock genom vindars tillhjelp; och att de kärnor, som efter en sådan parning mellan Plommon och Kersbar tillkommit, sedermera småningom, äfven under andra dertill bidragande villkor, frambragt stammar med frukt af de egenskaper, som vi nu så högt värdera. Som dessa trädslag blomma på samma tid, men Slånbuskens blommor tidigare utspricka, så blir nämde förmodan derigenom mera antaglig, äfven som det kan förklaras hvarföre Slånbuskens frukt icke på lika sätt blifvit förädlad; kan hända skulle man kunna, efter den här gifna anledning, en gång få Slånfrukten sötare, större och välsmakligare. På detta sätt torde äfven de smakliga äppelsorterna först tillkommit, genom blandning af Paradisapleträdet och Vildaplen.
Försök att ympa Plommon på Kersbärsstammar eller tvertom, ha ej lyckats; det händer väl att de till en tid växa; men vanligen dö de snart bort eller visa tecken till sjukdom. Man har äfven anmärkt, att på Katrinplommon- och Krikon-stammar, sällan ädlare Plommonsorter kunna inympas; men på egentliga Plommonträdets och Slånbuskens slammar växa lätt alla slags Plommon och på det sistnämda skola till och med Aprikoser kunna ympas.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
