192. Lolium temulentum. Dårrepe.
Se även 071. Lolium perenne. Renrepe. - 192. Lolium temulentum. Dårrepe.
Dårrepe. Låsme. Vildpesa. Skäde. På F. Paharuoho.
Strået är nedtill slätt, upptill sträft. Axet har borst, med mångblommiga platta småax, som äro kortare än blomfoderskalen och med aflånga (elliptiska) småblomster.
Linn. Fl. Su. p. 38. Cl. 3. Triandr. 2:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 54. Kl. 3. Tremänn. 2:qvinn.
Dårrepets rot är liten, trådig och varar blott ett år. Stråen växa sällan många tillhopa, äro bladiga, trinda, upprätta, styfva, 2-3 fot höga med 3-4 knä. Bladen äro lansettlika, strekade och utbredda. Axet, stundom ½ fot och deröfver långt, är hoptryckt och något vridet, med sträft blomsterfäste; småaxen aflånga, lansettlika, hoptryckta och sammansatta af 4-9 småblomster. Blomfoderskalet är smalt, lansettlikt, platt, strekadt och sträft, samt merendels längre än småaxet. Småblomstren sitta mest åt olika sidor och till skiftes, med borst dubbelt längre än småblomstret, fästad strax nedom dess spets. Fröet är brunt, aflångt, på ena sidan trindt, och på den andra med en intryckning. Slägtet utmärkes med enbladigt mångblommigt blomfoder och åt 2:ne motsatta sidor vända småblomster.
Svenska Botaniken, som redan meddelat en art (n:o 71 och T. 3. Till. s. IX.) af repeslägtet, ger här den andra af de 2 hittills bekanta svenska. Denna är märkvärdig för det anspråk den kan göra på ett rum ibland giftväxterna, såsom döfvande. Fordom brukade man fröen sönderstötta eller malna till mjöl såsom omslag och ett invertes smärtstillande medel t. ex. mot håll och styng. Nedriga bedrägerier föröfvas dermed för att få öl och bränvin att bli mera rusgifvande. Dess verkan är i mån af den förtärda myckenheten, svindel, hufvudvärk, susning för öronen, ett slags stelhet i ögonen, oredig syn och blindhet för några timmar, svårighet att svälja, kramp i magen, böjelse för kräkning, ångst, darrning, matthet, sömn, lamhet m. m. Sjelfva de uppstigande dunsterna vid fröens rostning orsaka svindel, och efter föregående jäsning, yttra de i synnerhet sin skadliga verkan. Växtens öfriga delar hysa förmodligen litet eller intet af fröens döfvande kraft och boskapen, som kunna utan fara äta det torkadt bland annat foder, får sällan tillfälle att äta Dårrepet friskt, emedan det växer i åkrar mest bland Korn, Lin och annan vårsäd, helst på fuktig jord och frodigast våta somrar. Nästan öfver hela Europa, äfven i lilla Asien och Egypten träffas detta grässlag och kringsprides såsom vid Landhafre (n:o 144 sagdt är, så att det stundom kan synas såsom ren säd förvandlades i åkern till Dårrepe. Sådant händer om dess frö legat t. ex. några år i jorden, men gynnas af fuktig väderlek, att de gro hastigt upp och förqväfva säden. Det utrotas genom dikning och djup plöjning, hvarigenom åkren uttorkas, och med förekommande af frösättning eller fröens fällande på åkern, då gräset såsom ägande årig rot, måste försvinna. Då v. Linné träffade det på Gottland ganska ymnigt tilllika med Landhafran, a svåra och besvärliga ogräs, påmintes han om de passande orden i Virgilii Eklog. ubi infelix Lolium, steriles nascuntur Avenae. Han tillägger att dess verkan skall vara mindre synbar och farlig i bröd, än i dricka, då det förorsakar yrsel.
Tab. — fig. a. ståndare, pistiller och håningshus i ett småblomster, något förstorade. — b. ett småblomster med sina blomsterskal och borst, förstor. — c. ett stycke af axstjelken, och hela blomsterskalet med det deremellan sittande småaxfästet, hvarpå småblomstren sutit.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
