144. Avena fatua. Landhafre.

Se även #048. Knylhafre. Avena elatior. - #144. Landhafre. Avena fatua.

Landhafre. Vildhafre. Flyghafre.

Blomvippan är något utbredd med få blomster. Blomfoderskalen hysa mest 5 blomster, som äro ludna vid basen och hafva lång borst.

Linn. Fl. Sv. p. 35. Cl. 3. Triandr. 2:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 43. Kl. 3. Tremänningar. 2:qvinn.
K. Patr. Sällsk. Hush. Jurn. 1787, Aug. s. 551, 569. — Sept. s. 3. — Okt. s. 53.

Landhafre är ett ganska besvärligt ogräs, i synnerhet ibland vårsäd. Dess rot varar blott ett år. Strået är enkelt, bladigt slätt och blir 1 till 1½ aln högt. Bladen äro smala, jemnbreda och sträfva; bladslidorna smalare och släta; bladskärmarne trubbiga och ojemna i kanten. Vippan är ganska grenig, upprätt, med greniga, hårfina, sträfva och nedlåtande blomstjelkar, som sitta i halfkrans kring stjelken. Blomfoderskalen äro liksom lansettlika, släta och längre än småblomstren, som äro något åtskilda, trindaktiga med talrika styfva glänsande hår vid basen och midt på ryggen försedda med borst, som är dubbelt längre än blomfoderskalen, sträf med knä och torkad skruflikt vriden nedanför knäet. Fröen äro silkesglänsande, och mogna tidigare än korn och hafre, hvarföre de förr utfalla och så sig innan säden bergas. Hafreslägtet, som hör till den lätt igenkännliga naturliga Örtflocken, Gräsen, har 2skaligt och mångblommigt blomfoder, samt en vriden borst på ryggen af det yttre blomsterskalet.

— Förr än vippan blir synlig och utbredt sig, kan landhafren ej skiljas från annan hafra. I Juli är dess vanliga blomningstid.

Med spannmål ifrån Italien tros detta svåra ogräs hafva kommit till Tyskland och derifrån till oss. Dess frö ätas gerna, äfvensom gräset medan det är grönt, af hornboskap och hästar, samt föres ofta med gödseln på åkrarna; stundom händer att fröen vid åkerns tillredning nedmyllas för djupt, då de kunna oskadade ligga flera år i jorden; de komma ofta ifrån närliggande åkrar, och uppväxa året derefter: fåglar, som äta dem, bidraga äfven till deras kringspridande. Af dessa omständigheter förklaras huru en annars väl tillredd åker, och besådd med ren säd, kan få detta ogräs, utan någon bekant orsak. Man har försökt många sätt till dess utrotande, hvilket ej bör vara så svårt, endast man påminner sig att grässlaget är årigt; således om det före eller under blomningen afslås och aldrig får släppa mogna frö, så försvinner det året derpå, ty roten varar ej längre. En med landhafre smittad åker kan läggas till äng på par år, då gräset afslås så tidigt att landhafren ej får fröa sig; när ogräset försvunnit, upptages ängen till åker igen. Hr. Volborth har i Ekonomisch. Heft. (1799. Juni s. 502.) granskat Hr. P. Kylanders med 10 Dukater belönta svar på prisfrågan om Landhafrens utrotande, och tror ändamålet bäst vinnas då åkern sås t. ex. först med vicker; hösten derpå med vintersäd; sedan med potates, kål, lin eller morötter; året derefter med rofvor; sedan med vintersäd och derpå klöfver o. s. v. Höstsäde, tidigt sådt i val tillredd jord, så att det kan växa frodigt innan vintern kommer, plär förqväfva detta ogräs. Andra lägga åkern i träde och plöja den djupt för att hindra fröens rotande, v. Linné anmärker, att om den så kallade stubben, som på åkern efter sädesbergningen är qvar, antändes, så utrotas äfven dermed ogräset, hvilket dock ej lär vara pålitligt. Det växer nästan i allt slags jord, utom i mycket mager sand. I Dalarne brukas fröen i brist på bättre till mjöl och bröd. En tunna kölntorkad landhafre och 9 kannor malt, hafva gifvit 9 kannor godt bränvin.

— Borsten som sitter vid skalen eller agnarna, är mycket retlig för omskiften af fuktig och torr luft; den kröker sig, raknar och böjer sig fram och tillbaka, hvartill dess skruflika figur äfven ger anledning. Derföre uppfann Magnan sättet att använda borsten till ett Hygroskop; och Leopold (theat. stat. p. 292 t. 15. f. 1. 2.) ger den företräde framför många andra.Han fästade den hel och hållen, lodrätt på ett bräde och observerade dess olika ställningar.

— Om borsten sitter qvar vid fröen då de ensamma eller bland annan säd ligga i hög, pläga dess förändrade ställningar, förorsakade af luftens mer eller mindre torka, göra att kornen liksom krypa och högen utbreder sig.

Tab. — fig. a. fruktämne, 3 ståndare, 2 pistiller, samt 2 håningshus. — b. ett af de inre blombladen. — c. ett af de yttre med borst, som har knä och liknar nedanföre en skruf. — d. den 3:dje blomman inom blomfoderskalen utan borst, hoptryckt. — e. frö; allt i naturlig storlek.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.