Tillägg. Om odling av hö.

Tillägg, vol. 2:

De redan anförda gräs och foderväxter, gifva anledning till åtskilliga påminnelser, hvilka man vägar göra endast i det hopp, att åtminstone några af Sv. Botanikens Läsare torde icke finna dem alldeles öfverflödiga.

Ängarne bergas vanligen så tidigt, att gräsfröen, hvarken hinna mogna eller på ängen utfalla, hvarigenom händer att de åriga växterna icke mera kunna fortplanta sig, och de mångåriga, som utgöra största delen, föråldras till sina rötter och gifva mindre antal grästrå. Denna för gräsväxten hinderliga omständighet, här svårligen kunna förekommas, dels derföre att gräset bör till hö afslås innan det fullkomligen mognar, för att ej bli saftlöst och sträft; dels äfven derföre att höbergningen måste vara slutad, förr än skörden kommer att upptaga alla tillgängliga dagsverken. Det torde således vara angeläget att tillse om den förlust på frö, som ängen härigenom lider, på annat sätt kan ersattas, och huru det kan ske med minsta kostnad.

— De mångåriga växternas rötter kunna icke år efter år beständigt äga samma växtkraft; de åriga växterna försvinna det påföljande året om de icke fått så sig, och de 2åriga, som icke före bärgningen släppt mogna frö, sökas förgäfves på den äng der man 2 år förut sett dem växa. Då således en del grässlag försvagas i sin växt, derigenom att inaa nya rötter af nya frö tillkomma, och andra efter hand försvinna, så måste mossan lätt kunna rota och utbreda sig, samt påskynda den redan minskade gräsväxten; ängen blir hvad man kallar mosslupen och ger ringa eller intet hö. Till förekommande häraf, påminna vi om en lätt och kanske alltid med fördel använd utväg, att på höskullen samla höfrö och om våren då snöen nyss bortsmält och gräsvallen ännu är nog våt eller fuktig, utså dem på ängarne. De böra sås någorlunda tätt, ty som många frö vid bergningen icke varit så nära sin mognad att de i vipporna eller axen kunnat sedermera bli fullmogna, så bör man påräkna att en stor del icke gro; men de behöfva icke nedkrattas, ty de hö som kunna gro, tränga sig ändå ned och slå rötter bland mossan, hvilken de snart nog förqväfva. Finnas mullhögar på ängen, kunna de kringspridas sedan fröen äro sådda. Detta sätt att öka gräsväxten, är användbart äfven af de mindre förmögna.

— Men hos de rika, rekommenderas i stället vissa grässlags odling, och i valet af dessa böra de inhemska, såsom vande vid klimatet, föredragas för de utländska; och som de helst böra sås och bergås ensamma, af skäl som nedanföre anföras, så måste fröen till dem ej tagas på höskullarne, der många slag och arter äro med onyttiga ogräs blandade. Man torde derföre göra bäst att skaffa sig rena frö af det grässlag, som för jordmånen och i andra afseenden dömmes mest passande. Sådana kunna erhållas på flera sätt, men förmodligen med minsta kostnad, om ett önskadt grässlag träffas vildt växande, och fröen deraf samlas och år efter år sås, endast för fröen skull, till dess man vunnit den myckenhet, som fordras till utsäde på ett större fält. I England brukas vid samlandet af gräsfrö, ett Ekbräde, kalladt Cradle 18 tum långt och 10 tum bredt, med långa tänder såsom på en kam, insågade eller fästade på ena kanten, och ett tjenligt skaft eller handtag på den andra; inunder och vid den kanten der tänderna sitta, fästes något linne, som uppdragis till handtaget och utgör en påse hvari fröhus, fröhufvud, ax och frö nedfalla genom en stor öppning, som dertill är gjord på brädet emellan tänderna och handtaget. Utlörlignre beskrifves den i Ekonom. Hefte. 1797. Juni s. 55. De erhållna fröen rensas, torkas och förvaras öfver vintern, helst i tunna påsar af obetydlig rymd, upphängde i torrt och luftigt, men ej för varmt rum, fredade för råttor, samt sås om våren. Vill man så dem samma höst de blifvit samlade, kan det äfven ske, men likväl måste fröen få torka 8—14 dagar förut. Jordmånen, der hvart slag bäst trifves, är på sina ställen anmärkt, och man hoppas att Sv. Botaniken meddelar så väl kännemärken för de nyttigaste inhemska foderväxterna till deras urskiljande, som grunder till deras odling.

— I lös och god jord är det tillräckligt att nedmylla fröen med en lätt harf.

— Det torde här böra anmärkas, att efter de försök, som Prof. Achard med olika sädesslag flera år efter hvarannan anställt, och för Vett. Akad. i Berlin förelagt, är det en fördom, att säd som långväga ifrån hämtas till utsäde, skulle gro bättre än den hembergade (Allgem. Litt. Anz. 1797. Maj. nr. 64. s. 669.). Kan detta hvad sädesslagen angår, anses såsom en bevist sanning, så följer uran tvifvel deraf, att man icke behöfver förskrifva gräsfrö från aflägse orter, derföre att de skulle gro bättre och få frodigare växt.

— Man kan svårligen räkna på att mera än ⅔ af gräsfröen gro, hvarföre de måste sås någorlunda tätt. Att få veta huru mycket frö af ett gifvit slag, som fordras för ett bestämdt åkerstycke, har man räknat kornen i ⅛ lod, och gifvit 10 korn, af hvilka 6 skulle gro, på hvar qvadrat fots åkerrymd, och derefter bestämt antalet och vigten af de korn, som borde åtgå till utsäde för en gifven åker eller äng. Om t. ex. i ⅛ lod af Ängssvingeln (nr. 54.), funnes 173 frökorn, af hvilka 10 skulle åtgå för hvar qvadrat fots land, och gifva åtminstone 6 stånd; så skulle ett stycke land af 25,720 qvadrat fots yta, fordra 257,200 frökorn, hvilka väga vid pass 5 ℔, 23 lod. Men som frö af olika grässlag äro olika stora och tunga, så gäller icke samma förhållande alltid; t. ex. ⅛ lod Ängskafle-frö (nr. 14.), innehöll 1875 korn, och lika vigt af frö till Luddtåtel (nr. 84.) hade 1200 (Rafns Bibl. f. Phys. &c. 17. B. 4. h.). De grässlag, som odlas hufvudsakligen för fröens skull, böra helst sås ensamma och icke blandade med andra; ty som fröen af särskilta arter, mogna på olika tider, så kan det hända, att af 2:ne eller flera tillsammansådda foderväxter, endera har yid bergningen släppt sina frö, då ännu de öfriga äro omogna. Tiden måste noga iakttagas när fröen börja mogna, och då bör gräset genast bergas; ty om grässlaget lätt släpper sina frö, kunna de på en enda blåsig eller stormig dag utskakas, och man bergar gräs med tomma ax eller vipppor. Men grässlag, som odlas endast i afsigt att bergas till foder, kunna blandas efter hvars och ens afsigter.

— Att med rötter fortplanta mångåriga grässlag, lönar väl sällan mödan i stort, men är ej att förkasta, då man icke på annat sätt inom ett eller 2 år kan förskaffa sig frö af ett önskadt slag; ty då sådana rötter trifvas väl; gifva de ofta frö samma år de blifvit planterade; deremot gifva sådda frö, hvarken blomma eller frukt förr än 2:dra och ibland 3:dje året.

— De åriga foderväxterna fortplantas endast genom frö, och äro naturligtvis fruktbärande samma år de blifvit sådda; och de 2åriga, som ej äro många, blomma och ge frö sedan de vuxit 2:ne somrar.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.