071. Lolium perenne. Renrepe.

Botanical name: 

071. Lolium perenne. Se även 071. Lolium perenne. Renrepe. - 192. Lolium temulentum. Dårrepe. - 38, Qvickhvete, Triticum repens.

Renrepe. Repe. Råggräs. På Engelska Ryegrass. På Finska.: Luste.

Axet borstfritt, med platta mångblommiga småax.

Linn. Fl. Su. p. 38. Cl. 3. Triandria digyn.
Liljebl. Sv. Fl. s. 54. Kl. 3. Tremänningar.
Bergius Tal Om Svenska Ängskötseln 1769.
Retz. Fl. oec. 421.
Rafns Bibl. 17. B. 4. h.


Till den afdelningen af Gräsen, som äga egentligen ax, och hvilkas blomster sitta inom särskilta svepelika tänder, utan skaft, radvis på det gemensamma fästet (rachis), bör Repet föras. Dess arter äga ett enblommigt blomfoder, inom hvilket flera platta mångblommiga småax sitta tillsammans åt tvenne sidor, och ej allenast åt en, som på Exingen (Cynosurus).

Renrepet, som Dioskorides, kanske för dess egenskap att af roten lätt föröka sig, kallade phoenix, ger ifrån en i flera år uthållande, krypande och trådig rot, flera släta, ofta alnshöga strån, nedtill något nedliggande. Deras leder, omkring 8 till antalet, äro släta och icke sällan rödletta. Axfästet blir ända till qvarters långt, likasom halft vridit med blommor utan borst, som deremot finnas hos Dårrepet (Lolium temulentum), hvilket utan tvifvel gifvit i England äfven åt detta, namn af Ryegrass, en ordvrängning af det franska Ivroye, eller rusgifvande ogräs, hvilken egenskap Renrepet icke äger. Åfven det engelska namnet, som man, okunnig om dess rätta ursprung, härledt ifrån Rye, råg, har likaså vållat den irringen hos oss, att kalla det Råggräs.

Det är ibland de fleråriga grässlag, hvilkas kultur man mycket rekommenderat, och vexer på allt slags jordmån, i synnerhet der bördig lergrund finnes vid vägar och renar. Fastän det kanske icke äger allt det som fordras hos ett ypperligt slag, bör det visserligen icke förkastas. Man har klagat deröfver, att man ofta fått föga mer än ledfulla strån; men detta härkommer af ett högländt och torrt läge, då deremot på mindre torr och fetare ängsmark det äfven blir rätt bladrikt; och utländske landtbrukare berömma det såsom mycket begärligt och födande för boskapen.

Efter Ellis anvisning bör det sås om hösten på en kall och leraktig jordmån, der det sedan rotar sig i tjocka torfvor och uttränger gerna andra arter; äfven den dermed besådda marken blir efteråt svår att uppköra. Om våren uppkommer det tidigt, men fröna mogna sent. Som strån gerna blifva grofva, då de alldeles utvuxit, hvarigenom en del af höets fördelar förloras och kan vräkas af boskapen, bör det afslås genast efter det gått i lägg; hvilket bör iakttagas vid alla de grässlag, som med tiden ernå styfva stjelkar. Till vinnande af frö, kan en liten del lemnas oslagen.

På fält, som man bestämmer till betesmark, förtjenar Renrepet för sin härdighet företrädet; men till besående af gräsplaner passar det icke för dess hastiga bladvext och de tätt efter hvarandra uppskjutande strån. Schrank anser detta grässlag för ett osundt och dåligt foder, men Richardson tvertom. Hästar äta det gerna, och må väl deraf. Vid Helsingborg har man bergat det flera gånger om året.

Tab. — a. ett förstoradt småax. — b. ett fruktämne med 2 pistiller, 3 ståndare och håningshus.


Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.