151. Prunus spinosa. Slånbuske.

Se även 121. Prunus padus. Hägg. - 151. Prunus spinosa. Slånbuske. - 193. Prunus domestica. Plommonträd. - 205. Prunus avium. Fågelbärsträd.

Slånbuske. Stärkebär. Körne.

Busken har taggiga grenar, lansettlika glatta fint sågtandade löf och enblommiga enkla blomstjelkar.

Linn. Fl. Sv. p. 166. Cl. 12. Icosandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 194. kl. 8. Tjugemänn. 1:qvinn.
Murr. App. Med. T. 3. p. 234.
Fischerstr. Ekon. Dikt. 4 Del. s. 12. 160. 163. 173. 193. 194. 201.
Pharm. Acaciae nostrat. l. Pruni sylvestr. Flor. Fruct. Cort. Rad.

Slånbusken är ej att räkna bland de större buskarna; dess krokiga grenar, af hvilka de smärre tillskapa i ändarne långa, hvassa och hårda taggar, utbreda sig vidlyftigt, hvarföre busken i häckar snart gör dem ogenomträngliga. Bladen utspricka senare än blommorna, som visa sig i Maj; de förra äro äggformigt lansettlika, med en fin afsilningsöppning i spetsen af sågtänderna, samt med bladstjelkar försedda. Blomfodret är vidt utbredt och frukten (drupa), som innehåller, liksom kersbär ell. plommon, en nöt eller kärna innesluten inom ett stenhårdt skal, är nästan klotrund eller något äggformig och af svartblå färg då den är mogen, samt af ganska kärf smak. Busken växer vid vägar, på backar, bland stenhögar och i allmänhet helst på torra ställen, ehuru den äfven träffas i fuktig jordmån.

— Slägtet till hvilket plommon, kersbär, krikon m. m. räknas, beskrifves, till skillnad från andra närgränsande, med 5:klufvet blomfoder under frukten; 5 blomblad; och utstående fogningar på nötfrukten eller stenen, som finnes i det orätt så kallade bäret. Slånbuskens naturliga örtflock kallas fruktträd (pl:ae pomaceae).

Roten, som breder sig vidt ikring och ger rotskott som skada ängarna, har mörkbrun bark och är mera bäsk och sammandragande än veden. Kramer såg en liten blåsesten bortgå från en 5:årig gosse under bruket af dekokt på roten, hvartill han anser dekokten såsom orsak.

— Barken har enligt åtskilliga försök botat frossan, dels såsom dekokt ensamt ymnigt förtärd, dels som pulver till 2 drakmer, delade i flera portioner och intagna i dekokten. Med håning kan ock pulvret blandas till mos och förtäras. Barken ger med lut röd färg på ylle, och bör kunna i färgerier med fördel användas.

— Löfven späda lagda i hett vatten och torkade, kunna nyttjas såsom ostindiskt té, hvilket de till smaken något likna.

— Blommorna förlora under torkning sin lukt och blifva bäskaktiga. Af Fr. Hoffman nämnas de såsom nyttiga mot utslag och skabb.

— Frukten, stor som ett litet kersbär, innehåller en grön, seg, köttaktig, sur massa, och kärnan i nöten smakar lik kersbärens, något bäsk. Efter frost blifver den mogna slånfrukten, liksom krikon, mindre sur, och stekt på kakelugn eller i stekpanna, ätes den allmänt af barn; i Bohuslän stekes den i smör och ätes med socker. Slån kunna äfven läggas i ättika, eller insyltas, eller torkas i ugn och till matlagning användas. Ättikslån fås af Slån, förvällda och lagda med kryddneglikor och dylikt i kokad ättika. Om sådan slånättika blandas med hälften så mycket mellansirap, kokas och slås åter sjudhet på, får den bättre smak och blifver till sallat tjenlig, och sedan lagen fått svalna i öfverbundet käril, afhälles den, kokas på nytt, mera sirap tillägges, skummas flitigt och slås för andra gången kokhet på frukten, och kan sedan på vanligt sätt förvaras.

— Af slån, äppelmust och bränvin beredes i England en dryck, kallad Aporto ell. Rumpunk. Sönderstötte med påslagit vatten kan saften af dem utpressas. Lindrigt torkade i varm ugn och sedan sönderstötte gifva de Slånbärsvatten, om tunn väl kokad sockerlag gjord af källvatten och socker slås på, samt fylles på ankare som tillsprundas för 14 dagar; vattnet eller saften kan sedan på buteljer med eller utan tillsats af socker aftappas och förvaras. Slånbärsvin beredes af 2 kannor god vört eller håningsvatten, till ½ tunna mogna sönderstötta och med litet vatten väl pressade slån; sedan detta är rätt blandadt, tillsättes gäst, eller gulan och hvitan af ägg; det aftappas på buteljer, när det hunnit klarna, och kan drickas efter 10—12 dygn; med tillsats af utländska vin blir det smakligare. Af sönderstötta Slån med kärnorna, hvarpå slås kokhett vatten, fås genom destillation ett slags bränvin som liknar Persikobränvin, sedan bärmassan förut, genom tillsats af gäst, fått undergå spirituös gäsning. Stötta och lagda på bränvin eller hvitt vin, sätta de derpå färg och god smak. På öl och dricka skola de förbättra smaken och förekomma hastig surnad. Med slånbärssaft klaras grumlig ättika; den kan äfven med tillsats af jernvitriol tjena till bläck, som sätter på linne beständig blekbrun färg. Torra frukten färgar rödt.

— Kärnorna stötta i mortel eller malna på oljeqvarn och pressade, gifva liksom Häggbärskärnor en välsmakande gul olja.

— Veden är hård och nyttig vid slöjdarbeten.

— På steniga backar förtjenar busken att vårdas och är till lefvande gärdesgårdar ganska tjenlig, men genom djupa diken bör ängen fredas för dess krypande knöliga rötter.

— Taggarne afbarkas och brukas till korfstickor.

Tab. — fig. a. blomfodret utan blomblad upskurit och utbredt med ståndare och pistiller; något förstorade. — b. frukten hel. — c. densamma tversföre afskuren, så at nöten synes; båda i naturlig storlek.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.