208. Erysimum alliaria. Hvitlöks-krasse.

Se även 158. Erysimum officinale. Apteks-krasse. - 194. Erysimum barbaraea. Vinterkrasse. - 208. Erysimum alliaria. Hvitlöks-krasse.

Örtstjelken är rak, bladig och nästan enkel. Bladen äro hjertlika, tandade och ha bladstjelkar.

Linn. Fl. Sv.p. 234. Cl. 15. Tetradyn. siliquosa.
Lilj. Sv. Fl. s. 277. Kl. 12. Fyrväld. långskid.
K. Vett. Ak. Handl. 1750. p. 103.
Murr. App. Med. T. 2. p. 317.
Curtis Fl. Londin.
Pharm. Alliariae Herba.

Detta är den 3:dje arten af Krass-slägtet, som Svenska Botanilien hittills meddelat (se n:o 158—194); vid den först anförda, finnas slägtkarakteren och naturliga örtflocken nämda. Hvitökskrassen delar, med några få andra växter, utom Lökslägtet, egenskapen att lukta som hvitlök, hvaraf den fått sitt namn. Vid en allmän öfversikt af de naturliga föremålen och jemförelse dem emellan, möter oss ganska ofta bevis på den sanning, att naturen förbehållit sig frihet, att liksom låna egenskaper af en klass eller slägte, för att tilldela dem åt en och annan art, som efter ett antaget system fått sin plats i en annan aflägse klass. Man skulle väl knappast vänta att ibland Fröskidade växterna, till hvilka alla arter af det bekanta Kålslägtet höra, igenfinna lökväxternas egna lukt, och än mindre att denna skulle träffas äfven bland Svamparna. Denna växt ger exempel på förra händelsen och löksvampen ( (n:o 179) på den sednare. Man igenkänner lätt Hvitlökskrassen färsk, på lukten, i synnerhet om den gnuggas, och på bladens form; dess upprätta örtstjelk är strekad och hela växten är glatt och något glänsande. Blommorna äro hvita och utslagna i Juni och Juli. Fröskidorna bli ganska långa och syllikt spetsade. Roten är 2-årig, eller enligt somliga årig, hvit, tappformig och med trådlika rötter försedd, samt trifves bäst i skugga vid buskar, på god, fastän ofta stenbunden jord allmän. Scopoli flyttar den till Sisymbrii-slägtet.

I Läkarekonsten är växten aflagd. Den nyttjades fordom såsom ett retmedel, lindrigare än lök, och tillskref man den en lösande, svett- och urindrifvande kraft. Utvertes väntade man af dess bruk nyttig verkan mot rötsår. Såsom köksväxt har den blifvit använd i såser och sallat. Raj berättar att somlige bruka äta bladen på smör och bröd. Hvad för öfrigt äldre Auktorer (Camerarius, Tabernaemontanus &c.) anföra om växtens nytta i bröstkrämpor, förtjenar ej att upprepas. Den är så väl på apoteken som i köket ganska umbärlig; men kan anses något märkvärdig derföre, att den ger löksmak åt mjölk, om korna få äta den, hvarföre växten bör utrotas på de ställen, der föda för mjölkkor om sommaren insamlas.

— Torkade växten förlorar nästan både lukt och smak, hvilken sednare annars är något skarp och bäsk. Utpressade saften innehåller väl de verksamma växtens delar, men kan ej genom inkokning förvaras, emedan de dervid förflyga. Om färska örten med vatten distilleras, fås något litet af en väsendtlig olja, som har stark smak och lukt.

Tab. — fig. a. en förstorad blomma, som har mistat de vid e fastade blombladen — b. en blomma i naturligt tillstånd, förstorad. — c. rot, stjelk och rotblad — den gren med fröskidor i naturlig storlek.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.