207. Achillea ptarmica. Nys-akillea.

Se även 074. Achillea millefolium. Millefolie. - 207. Achillea ptarmica. Nys-akillea.

Nys-akillea. Romerska Kamiller. (Romersk kamomill är en helt annan växt. -Henriette.) På Finska: Aivastus-ruoho. Sian-kärsän-ruoho.

Örtstjelken är rak, bladig och glatt, med blomqvast i toppen. Bladen smala, lansettlika, spetsade och fint sågtandade.

Linn. Fl. Su. p. 299. Cl. 19. Syngenes. polygam. superfl.
Lilj. Sv. Fl. s. 271. Kl. 15. Svågrar. Olika svågerlag med pipblomster midti och fjälligt blomfäste.
Murr. App. Med. Tom. 1. p. 169.
Pharm. Ptarmicae Herba, Flores, Radix.

Slägtet igenkännes med hårlika fjäll på blomfästet, intet fjun på fröet; äggformigt blomfoder, hvars fjäll ligga som taktegel på hvarannan; samt 5-10, omvändt äggformiga och nästan runda strålblomster. Dess naturliga örtflock kallas växter med Sammansatta Strålblomster. Denna Akillearten har krypande mångårig rot, alnshöga stånd, glatta blad; hvita blommor med egna blomstjelkar; långt, nästan halfklotformigt blomfoder; platt blomdisk; 8—10 omvändt äggformiga, platta och i ändan 3klufna strålblomster. Fröen äro hoptryckta och med små vingar försedda. Hårlika fjällen äro långa som småblomstren, jemnsmalt lansettlika, i ändan trubbiga och ludna. Den växer helst på fuktiga ställen i södra Sverige, Bohuslän, Dalsland och äfven i Finland samt träffas i små skogslundar. Blommar ifrån Juli till Augusti och planteras allmänt för sina dubbla blommors skull, som växten lätt genom odling i god jord erhåller, i trädgårdar till prydnad. Men som den genom sin vidt krypande rot, snart utbreder sig, är den gemenligen lättare att plantera, än att sedan utrota. Dess föga saftiga blommor vissna långsamt, hvaruti de något likna Eternellerne (Gnaphal. Xeranthemum m. fl.).

Den Akillea hvars beskrifning och figur under n:o 74 förekommer, är i alla afseenden, utom på blomsterrabatten, att föredraga för denna, af hvilken växt och blommor, torkade och pulveriserade, för att brukas såsom nysmedel, äro af så mycket mindre värde, som sådana medel nu for tiden sällan brukas, och om de någon gång skulle fordras, äga vi tillgång på andra lika goda eller bättre. Växten är skarp, och tuggad för att öka salivens afsöndring, har den stundom bidragit till tandvärkskur eller botande af andra stockningar i munnen. Men härvid verkar den endast genom sin retande och skarpa natur, liksom rättika, ålandsrot, angelika och andra dylika medels hvilka framlocka vätskorna, som då ymnigare i körtlarna afsöndras. Den liknar således roten af Anthemis Pyrethrum, som växer i södra Europa och brukas dels såsom retmedel vid paralytiska tillfällen i tungan; dels att tugga för att påskynda salivens frånsilning, och ändtligen äfven i pulverform såsom nysmedel.

Tab. — fig. a. ett 2könadt blomster — b. ett honblomster; båda förstorade — c. en sammansatt blomma, hvars strålblomster äro borttagna, för att visa blomfodrets beskaffenhet.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.