209. Rumex Aquaticus. Vattensyra.

Se även 161. Rumex acutus. Spetsbladig Syra. - 190. Rumex acetosa. Ängsyra. - 209. Rumex Aquaticus. Vattensyra.

Rotbladen äro hjertlika och spetsiga; de öfra bredt lansettlika. Blommorna 2könade, kransvis fästade, få äggformiga och nästan alltid helbräddade fröskal, utan knöl.

Linn. Fl. Su. p. 117. Cl. 6. Hexandr. 3:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 174. Kl. 7. Tiemänn. 3:qvinn.
Murr. App. Med. T. 4. p. 343.
Pharm. Herbae Britt:ae l. Hydrolapathi Radix.

Vid strömbräddar, insjöar, kärr samt på fuktiga ställen växer Vattensyran temligen allmän till 2-3 alnars högd, på mångårig rot och blommar i Juli och Augusti. Örtstjelken är rak, fårad och glatt. Bladen äro lansettlika och spetsiga (bredare än på n:o 161); de som sitta längre ned äro vid basen hjertlika. Blomkransarne sitta tätt, med hårfina, utåt tjockare, nedhängande små blomstjelkar. Fröskalen äro alldeles helbräddade, utan någon knöl eller kornlik upphöjning, som hos flera andre arter finnes. Den liknar mycket Spetsbladiga Syran (n:o 161).

— Det är troligt att denna, som utan tvifvel är von Linnés R. aquaticus, är skiljaktig från den Engelska som Smith (Fl. britt. i. p. 394) anför under samma namn och hvilken äger kornförande fröskal och blåaktiga blad, som också torde vara smalare än dennes. Den som får tillfälle att jemföra båda, kan bäst afgöra frågan.

— Syrslägtets arter, antingen derföre att de variera, eller att de frambringa blandade arter (batarder), eller, derföre att de eljest äro af naturen så närslägtade, äro ofta svåre att bestämma; och nästan alla naturliga och tillika talrika Slägtens arter, hafva denna omständighet gemensam. En allmän regel, efter hvilken med absolut visshet, gränslinierna kunde uppdragas, emellan ursprungligt särskilta arter och deras variationer, torde lika litet gifvas, som den, efter hvilken Slägten, Ordningar och Klasser skulle kunna med säkerhet utstakas. Kolreuters försök, att genom flera slägtleder förvandla en art helt och hållit till en annan, ge styrka åt denna förmodan.

I medicinskt afseende är denna ört icke utan värde.Dess stora månggreniga rot är i ytan svartaktig och ini saffrangul, af en tydlig bitter och bäsk smak, innehållande sammandragande ämne; hvarigenom dess dekokt eller infusion, gjord med vatten, svartnar af jernvitriols upplösning. Såsom nyttig emot skörbjugg och krämpor som dermed hafva gemenskap, elaka rötsår, blödande tandkött m. m., har man rekommenderat dekokten både invertes och såsom omslag att lägga på såren. Roten torkad och fint pulveriserad, förenar egenskaperna af ett godt tandpulver, emedan det stärker tandköttet, renar och fäster tänderna och förekommer eller borttager röta. För öfrigt har denna troligen lika egenskaper med n:o 161, och skulle vid samma tillfällen kunna användas. Kan hända förtjente växten mera Läkares och Hushållares uppmärksamhet än man nu för tiden synes gifva den.

Tab. — fig. a. hanblomma — b. fruktämne med sina ludna märken — c. honblomma — d. ett helt frö — e. ett afskurit frö; alla förstorade — f, en gren med mogna frö — g. rotblad.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.