210. Sesleria coerulea. Elfgräs.
(Cynosurus coeruleus. Linné). Elfgräs. Elfdans. Elfexing. Blåexing.
Strået är enkelt, utan knä och rakt. Axet äggformigt, med småax, som ligga på hvarannan, och till skiftes sittande ensamme blomskärmar.
Linn. Fl. Su. p. 30. Cl. 3. Triandr. 2:gyn. Lilj. Sv. Fl. s. 54. Kl. 3. Tremänn. 2:qvinn.
Vid jemförelsen emellan detta gräsets kännetecken och de som tillkomma Kamexingen (n:o 66), hvilka tillförene utgjort ett slägte (Cynosurus), hoppas jag man skall finna gilltiga skäl, hvarföre Haller, Jussieu, Smith m.fl. skilt dem i olika slägten, och hvarföre deras exempel här blifvit efterföljdt. Utom den stora olikhet i axens form, hvilken hos detta liknar Ängkampen (n:o 23), igenkännes Exingslägtet med 2:ne och mångblommiga blomfoderskal; ett eget och bladigt fruktfäste på ena sidan; småaxen, som hysa flera blomster, sitta äfven åt en sida och hafva vid basen hvardera en ensam kamlik blomskärm, som sitter till skiftes med de öfriga. Deremot äger Seslerie-slägtet till karakter, 2:ne blomfoderskal, som ha borst och hysa 2, sällan 5 blomster, hvilka ha hvardera 2 blomskal: det yttra 3tandadt och det inre 2tandadt. Dess 2-5blomstriga småax sitta på gemensamma axfästet, liksom vanligt hos gräsen, rundtikring och bilda ett äggformigt ax. Vid basen af de nedersta småaxen och stundom endast vid det understa, finnes en liten stråomfattande helbräddad blomskärm. Kamexingen och Elfgräset äro således hvarken till utseende eller vettenskapliga kännetecken så lika, att de kunna med skäl räknas till ett slägte; dessutom äro nu flera arter, som böra föras till Sesleria bekanta, hvarföre detta slägtets antagande är så mycket mera billigt.
— Elfgräsets rot är mångårig, ganska lång och buskar eller tufvar sig. Strået är knappt ½ aln högt, trindt, strekadt och ofta nedtill endast bladigt. Bladen äro smala, jembreda, krökta och något trubbiga. Axet är blåaktigt, något mörkspräckligt och glänsande. Det blommar om våren i Maj eller Juni månader; och trifves bäst på magra och vattensjuka ängar.
Öfvertron, skyddad af okunnighetens mörker, utbredde fordom Gudomligheter öfverallt, och i dessas verkningar sökte man beqvämligen orsaken till de händelser, som annars i naturen voro svåra att förklara. Elfvarne voro efter forntidens begrepp och Sveriges hedniska Gudalära, små fromma varelser, som bebodde strömmar och smärre vatten, samt svarade ungefär mot Romerska Mytologiens Tritoner. Då man ännu icke viste att ett eget grässlag, genom sin färg och egna sätt att växa, förorsakade helt naturligt de ljusblå fläckar, som man ofta säg på ängarna, tog man såsom vanligt sin tillflykt till okända sjelfskapade varelsers åtgärd, och inbillade sig att der de så kallade Elfvarne dansat i ring, uppkommo på ängarne sådana runda olikt färgade fläckar. Med Naturalhistoriens framsteg har många fördomars och vidskepelsers förstöring varit förenad, och ju mera de praktiska vettenskaperna odlas, ju mera måste antalet af falska begrepp minskas.
— I hushållningen är gräset föga märkvärdigt i annat afseende, än att det utmärker, enligt Bar. Brauners tanka (om åker och äng s. 119), dålig sidländ jordmån och tillkännager, när det finnes på ängar, att dessa böra genom afloppsdiken, plöjning och gödning uttorkas och jordmånen förbättras. Dess starka härdiga rot förqväfver andra växter i sitt grannskap och äfven små buskar; i synnerhet har man trott sig finna Enbusken mycket hindrad i sin växt och stundom utrotad af Elfgräset.
Tab. — fig a. ett af småaxen med 2 blomster och hvar sin blomskärm. — b. blomskärm. — c. det inre blomsterskalet. — d. det yttre 3uddade.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
