060. Elymus arenarius. Strandråg.
Strandråg. Elm. Sandelm. Strandelm. Strandhafre. Sandhafre. Gåshafre. — Sjörug. Ruggräs. Vippegräs.
Axet rakt, blomfodret hvitluddigt och längre än Blomkronan. Bladen med stickande spets, på nedra sidan blåaktiga.
Linn. Fl. Su. p. 98. Cl. 3. 2. Triandria digynia. —
Lilj. Sv. Fl. s. 53. Kl. 3. Tremänningar. —
Retz. Fl. oec. s. 224.
De stora vida fälten som gränsa intill hafskusterna, betäckta med en fin djup sand hvilken vid minsta väderpust snart uppföres i luften, aflägse kringsprides eller i drifvor samlas, hafva af naturen blifvit bestämda att hysa vexter, som till en del kunna hämma flygsandens våldsamma framsteg. Ibland dessa äro några grässlag i synnerhet märkvärdiga, såsom Strandröret (Arundo arenaria) och det som vi nu anföra — Strandrågen.
Detta slägte utmärker sig från korn och hvete genom sitt svepelika 4delta blomfoder med 2:ne ihopa sittande skaftlösa ax, radvis på axfästet. Strandrågen uppkommer årligen från en varaktig rot, sammansatt af långa grofva luddiga trådar krypande i lösa sanden. Många sidoskott gifva flera mer än alnshöga blad, ½ tum breda, slutande i en stickande spets, platta, täckt finrandade, styfva och på undre sidan blåaktiga, hvilka sammansätta torfvor af större vidd. Midt ibland dessa uppstiger axbärande strået ofta längre än bladen. Axen äro icke sällan mera än qvarterslånga, fint hvitluddiga, och blomma något efter midsommaren, samt ge tidigt före hösten mogna frön, som likna rågens.
Ibland de medel man föreslagit mot den ofvannämda flygsanden, är äfven i synnerhet kulturen af strandrågen, som lätt verkställes genom höstsådd af de samlade fröna på lämpliga ställen; eller, som kanske är bättre, nedlägga axen otröskade. De sig vidt spridande sega rottrådarna, samlade i torfva, binda sanden, och liksom sjelfva gräsståndet hindra dess rörlighet. En fläck besådd med Strandråg bär mogen säd i 3:dje och 4:de året, då den kan skördas, och i dyr tid äfven som Brödföda användas. Det är Isländarnes Melur, som de i äldre tider kultiverade. Äfven nu bruka desse Öboer strandråg till mjöl och gryn. Man har äfven berömt sjelfva rötterna såsom nödbrödsämne, då de för detta ändamål blifvit likt qvickroten förut ansade.
Halmen och bladen i sitt yngre tillstånd ratas icke af boskapen; äfven fåren sägas förtära dem med begärlighet.
Tab. — a. axblomstren. — b. pistill. — c. frö. — d. axfästet.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
