022. Menyanthes trifoliata. Vattenklöfver.
Vattenklöfver. Boskapsmissne. Vattenväpling. Kråkfot. Munk-kål. Getkål. Klöfving. Getklöfving. Bläckenken. Korsbläcker. Bockblad. Torskblad. Mäss. — Geitklauf. Giedeklöf. Iglegräs. På Finska: Radaket. Peuran vehka. På Lappska: Krass.
Bladen äro tredelade; småbladen eggrunda och helbräddade. Blomstängeln spirlik med håriga blomblad.
Linn. Fl. Su. p. 61. Cl. 5. Pentandria 1gyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 90. Kl. 5. Femmänn. 2qvinn. —
Murr. App. Med. T. 2. p. 27. —
Cullen M. Med. —
Patr. Sällsk. Hush. Jurnal för år 1790, Juli, Aug. sid. 174. —
Sepp et Kops Fl. Bat. fig. et descr. —
Retz. Fl. oec. s. 453. —
Wallenius Finska Allmogens Nödbröd, Praes. Elfving. Åbo 1782. —
Brodin de Trifolio aquatico. Åbo 1724. —
Pharm. Trifol. aquat. l. fibrini l. paludoi Herba.
Denna mångåriga vext träffas temmeligen allmänt på våta och kärraktiga ställen, och har i Maj och Juni månader hvita, rödletta och för sina hår besynnerliga blommor. Ehuru smaken är högst besk, skyr dock icke boskapen vexten; tvertom hafva får, med tvinsot, dermed blifvit botade.
Genom torkning förlora icke bladen sin rena beska och således magstärkande egenskap. Att de tillika innehålla sammandragande ämne synes däraf, att de svärta jernvitriols upplösning. Ofta laxera de, och stundom orsaka de knipningar och kräkning. I form af pulver är dosis 2-3 skrupler; men nyttjas äfven som Té, Dekokt och Extrakt. I skörbjugg och deraf härrörande krämpor är i synnerhet Vattenklöfvern nyttig, och kan då användas, kokad i dricka, och förtäras ymnigt. Öppna skörbjuggs-sår tvättas med vattenaktiga dekokter, och bladen påläggas antingen färska eller kokade i vatten och ljumma. På samma sätt kunna värkande ställen af gikt, skötas, men de aflägsnare följderne misstänkas likväl, och bör således örten i gikt försigtigt brukas. I Finland brukas Vattenklöfver emot lungsot; men dermed besvärade måste, så väl som de hvilka äro i fruktsamt tillstånd, varsamt umgås med dess nyttjande. Såsom Extrakt har denna ört, genom sin stärkande egenskap, hämmat blodflöden ur lifmodern. Mot maskar ges ½ eller hel skrupel af örten i pulverform dagligen på fastande mage, och dekokten drickes derpå; härmed fortfares hela 14 dagar och längre, då maskarne pläga bortgå och knipningarna, som stundom kännas i början af kuren, äfven upphöra. Utpressade saften brukas om våren emot skörbjuggs-utslag, och att dermed tvätta reformar och rosartade sår. I vissa invecklade tillfällen af kräftnatur har Cullen funnit den tjenlig, brukad såsom Té; och på sådant sätt kallt nyttjad till ett dricksglas i sänder 2-5 gånger om dagen har K. Förste Lifm. D. Westring funnit förmånligt för dem som besväras af blinda gyllenådren, med mera fallenhet för diarré än förstoppning. I Extraktet, hvaraf dosis är 1 skrupel eller ½ drakma löst i distilleradt vatten och förenad med ättiksyrad pottaska (Alk. veget. acetat.), har han äfven funnit ett förträffligt medel mot vårfrossor. Med stark infusion på bladen har Lifm. D. Gröndahl sett Diabetes kurerad; han önskar likväl att flera försök dermed måtte anställas. Redan för lång tid tillbaka har man i Vestergötland, i stället för humla, betjent sig af Vattenklöfvern, för att ge besk smak åt dricka, och att bevara det för syra; man påstår ock att Engelska Portern får af denna vext sin egna beska smak; men det synes som åtminstone icke den ensamt dertill vore orsaken. Roten kan utan fara användas till bröd vid infallande missvext-år, ehuru smaken är högst obehaglig. I brist af foder bruka äfven Lappska Nybyggare, att med de uppgrafna rötterna föda sin boskap, som förtär dem helt och hållet, hvaraf namnet Boskaps-misne till skillnad från Misne (Calla palustris), uppkommit. Hästar rata vexten både grön och i foder. För lungsiktiga får säges den likväl vara ganska helsosam.
Fig. a. blomfodret. — b. pistillen. — c. en ståndare med en vidsittande flik af blomkronan.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
