162. Milium effusum. Luktgräs.
Luktgräs. Myskegräs. Amur.
Stråen äro upprätta, strekade och bladiga. Blomvippan är utbredd, stor, med många strödda, äggrunda blomster, utan borst.
Linn. Fl. Su. p. 21. Cl. 3. Triandr. 2:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 35. Kl. 3. Tremänn. 2:qvinn.
Af Milieslägtet, hörande till naturliga örtflocken Gräsen, är hos oss ännu blott en vild art bekant, allmän på fuktiga skuggrika ställen i skogarna, med blomster i Juni och mångårig trådig rot, från hvilken flera strå, ofta 1 ½ aln länga, uppskjuta. Bladen äro i kanten sträfva och lukta, nära vid gräsets rot, nästan likt Vårbrodd (N:o 11) eller Melotenklöfver (N:o 69). Blomvippan utgör gräsets topp och har många blommor, som sitta strödda på de hårfina grenarna, hvilka 2-3 eller flera tillsamman, utgå från strået och synas liksom sittande i krans (verticillati). Dessa grenar dela sig sedermera i smärre, hvilka ha hvardera i ändan ett blomster, bestående af 2 äggformigt spetsiga och kupiga blomfoderskal, som innesluta 2 mindre och kortare blomsterskal, med 3 ståndare, dubbelt längre än skalen, och 2 fjäderlika, på sidorna utskjutande märken. Det sist anförda, som angår sjelfva blomstret, utgör tillika slägtkarakteren. Blomstren ha någon likhet med Slokslägtet (Melica).
Luktgräset är väl icke, såsom ett utmärkt fodergräs allmänt föreslagit ibland hushållsväxterna, men förtjenar visserligen att blifva det, ty boskapen äter det begärligt; det växer högt och trifves på fuktiga skuggrika ställen, der få andra nyttiga växter kunna odlas. Fröen samlas i Juli eller Augusti då de vanligen äro mogna och slås antingen om hösten, sedan de fått något torka, eller om våren, och fordra lös god jord, helst på något fuktig jordmån, som tillika har skugga.
— Af de flesta gräsfrö kan nödbröd beredas; och tjenar äfven detta gräsets frö dertill; men som de äro både små och icke talrika, så är nyttan af dem, i detta afseende icke särdeles märkvärdig. Hemtamde fåglar äta dem gerna och försmå ej heller bladen.
— Att fördrifva insekter och mal med starkt luktande växter, lyckas någon gång, men är icke alltid säkert. Man har trott, efter Baumgartens uppgift, att detta gräs ägde samma egenskap, men Assess. Rafn nekar det, och med så mycket större skäl, som lukten icke är stark. Bladen läggas på somliga orter bland röktobak, för att ge den angenäm lukt. Af stråen flätas fina bordmattor, korgar och dylikt, emedan de äro smalare och finaro än halm.
Tab. — fig. a. blomster med sin lilla blomsterstjelk, blomfoder- otb blomsterskal, ståndare och pistiller.
Tillägg, vol. 3:
Nr. 162. Luktgräs. På finska: Dessmaruoho.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
