155. Phellandrium aquatiqum. Stäkra.

Stäkra. Kaxstäkra, Vattenfenkol.

Örtstjelken grenar sig i 2, och dessa åter i 2, o. s. v. (klynevis). Bladen äro 3-4 faldigt parbladiga med utspärrande tillbaka böjda grenar.

Linn. Fl. Sv. p. 91. Cl. 5. Pentandr. 2:gyn. ( Umbellatae.)
Lilj. Sv. Fl. s. 124. kl. 5. Femmänn. 2 qvinn. med svepen vid de små parasollställn. och alla fruktbärande blommor.
Murr. App. Med. T. 1. p. 267.
Fischerstr. Ekon. Dikt. 1. Del. s. 528.
Pharm. Foeniculi aquat. Semina.

Stäkran har blifvit märkvärdig för sin skadlighet och giftiga natur för hästar. Man trodde nemlioen, att en skal-Insekt (Curcul. parapleclicus). som lefver inuti örtstjelken, skulle, sedan den vore med örten förtärd, söka sig en utgång och därigenom skada så betydliga delar, att hästen deraf blefve lam i bakdelen, eller fick paraplegi. Denna gissning har sedermera icke vunnit i trovärdighet; utan synes det sannolikare, att om växten hyser något för hästar giftigt, bör det sökas i växtens egen natur, snarare än i Insektens närvaro.

— Roten varar blott 2 år, är tappformig, tjock, med små trådrötter, som sitta liksom i ringar kring roten; trifves bäst i diken, fiskdammar, kärr och bäckar; blommar i Juli, och har mogna frön i Aug. ell. Sept. Örtstjelken är trind, fårad, ihålig, och nedemot roten liksom ledfull, krokig, grenig och bladig. Bladen äro vidt utbredda, trefaldigt penntaggade (tripinnata) eller parbladiga och inskurna. Småbladen som stå under vattnet äro nästan hårlika. Parasollgrenarne utgå midtemot bladstjelkarne, äro vidt utstående och ha många strålar. De små parasollställningarne äro ganska täta. Svepen bestå af många hårfina blad. De yttre blommorna äro störst och oordentliga. Blomfodret 5:bladigt. Frukten äggformig, något hoptryckt, slät och krönt med framstående lemningar eller blomfoder och pistill.

— Slägtet har alla småblommorna fruktbärande, och de som sitta midtuti äro minst. Frukten sådan som den nyss beskrifne. I Roths Fl. förenas slägtet med Ligusticum; men Smith anser det såsom närmast slägt med Oenanthe. Då man vet att Parasollblommorna (Umbellatae) utgöra en egen naturlig örtflock, är det lätt att hänföra denna till sin rätta Ordo Naturalis.

I böcker som angå hästsjukdomar, omtalas ofta fröen af denna växt under namn af Hästfenkol (Rossfenkel, Pferdesaat på Tyska) emot åtskilliga invertes sjukdomar och äfven utvertes skador hos hästar, t. ex. mot Rozzen, hosta m. m. Man har ej heller försummat att nämna dem såsom nyttiga i åtskilliga krämpor hos menniskan. De innehålla ymnigt af eterisk olja, och Lange säger att de nyttjas mycket i Nederländerna mot skörbjugg; han nämner äfven deras bruk vid ganska många invertes och utvertes krämpor, t. ex. bröstsjukdomar, frossa, elaka sår, med flera andra som ej löna mödan att uppräkna. Han gaf åt en lungsiktig en knifsudd morgon och afton; eller 2 skrupler om dagen, eller i förening med kina. Ännu kan man intet bestämdt säga om fröens nytta i Läkarekonsten; flera försök fordras visserligen ännu. Hertz säger sig icke länge sedan hafva botat verklig lungsot med Stäkra-fröen, hvaraf han föreskref i pulverform 5 gran, blandade med mjölksocker 10 gran, renad saltpeter 6 gran och Arabiskt gummi 8 gran. Af denna blandning, som kallades ett pulver, gaf han 3 gånger om dagen, likväl så att dosis af fröen i hvart pulver småningom ökades till 15 gran för barn, och till ½ qvintin eller mera för fullväxta. Se Hufelands Jurn. d. prakt. Heilk. 2 B. 1 St. Under dess bruk har man anmärkt, att menstruation hos fruntimmer antingen afstannat eller kommit i oordning.

— Friska bladen sägas fördrifva vägglöss. Boskapen sky den icke, ehuru den ej kan anses såsom boskapsfoder, hvilket gäller om de flesta i vatten växande Parasollörter; hvarföre det torde vara rådligast att utrota dem på de ställen der man vill berga växterna till foder. Det bör anmärkas, att namnet Stäkra enligt Fischerström tillägges i särskilta landsorter äfven andra växter, t. ex. Alisma plantago, Alopecurus geniculatus m. fl. af hvilka den sednare icke är skadlig för boskapen.

Tab. — fig. a. frö i nat. storlek. — b. blomma förstorad.

Tillägg, vol. 3:

Nr. 155. Stäkra. i en Afhandling (Ueb. d. Wirkung des Wasserfenchels bey einig. Krankh. 1802) om Stäkrans medicinska nytta, försäkrar Hr. Lange, att i Brunsvigska landet åtgå årligen många skålpund af denna växtens frö, till sjukdomars botande ibland menniskor och boskap. De skola nyttjas i synnerhet mot stötar, benbrott och sår, så väl mot friska, som gamla, elaka och skörbjuggsartade. Men om någon skulle finna detta Stäkrans värde öfverdrifvit eller ännu icke af erfarenheten nog besannadt, åtager jag mig icke att, emot en sådan förmodan, försvara Hr. Langes uppgift.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.