156. Carex Arenaria. Sandstarr.

Se även 156. Carex Arenaria. Sandstarr. - 216. Carex Vesicaria. Blås-starr. - 222. Carex Caespitosa. Tufstarr.

Sandstarr.

Roten är krypande. Axet är sammansatt af flera små, af hvilka de nedersta, som hysa honor, sitta inom en bladlik axskärm på afstånd ifrån de öfra eller hanaxen. Pistillerna ha 2 märken.

Linn. Fl. Sv. p. 325. Cl. 21. Monoecia. 3:andr.
Lilljebl. Sv. Fl. s. 22. kl. 3. Tremänn. 1:qvinn. med han- och honblomster inom särskilta blommor.
K. Vett. Akad. H. 1803. S. 144.
Wahlenbergs Caricografi.
Murr. App. Med. T. 5. p. 310.
Pharm. Sarsaparillae Germ:ae Radix.

Starrslägtet, räknadt af allmänheten bland Gräsen och af Örtkännare till en egen naturl. Örtflock kallad Calamariae, äger särskilta ax för ståndarne och andra för pistillerna, ehuru båda slagen sitta på ett och samma strå eller stånd. Hos denna art äfven som hos flera i samma afdelning förenas både ståndare och pistiller i ett ax, ehuru de sitta åtskilde, neml. hannarne i toppen och honorna inunder. Den fäster flygsand och växer i sådan vid stränderna, ymnigast i Skåne och på Öland; samt blommar i Juli månad. Dess mångåriga ledfulla rot är tjock som en dufpenna, krypande och enkel med svartbruna tagellika hår vid lederna, som sitta något åtskilde från hvarandra. Ifrån hvar lod upväxer ett strå, som under sanden har leder och mörka bladsidor; sedermera får strået flera blad, blir utan knä ell. leder, vid pass qvarters högt, med ax i toppen, ofta något nedåt lutande. Axet utgöres af 3-4-5 smärre, utan axstjelkar: axskärmen för det nedersta småaxet är långt nästan som hela sammansatta axen; de öfriga småaxen ha dylika axskärmar ell. blad, som äro kortare.

Vid medlet af 16:de århundradet införde Spaniorerne från Mexico till Europa, roten af en buskart, som växande, slingrar sig kring andra träd, och kallades Sarsaparill (Smilax Sarsap.) Den blef snart utropad för sin dyrbara egenskap att bota veneriska sjukdomen, och man föreställer sig lätt att ett botmedel mot en så allmän sjukdom blef snart en indräglig handelsvara, på hvilken priset ökades i samma mån som åtgången tilltog. Man anmärkte ändteligen, att Sarsaparillen icke alltid hämtades af en och samma art, och när dertill lades dess dyrhet, började man söka ett medel bland andra växter som vore af samma lyckliga verkan. Vid medlet af sist förflutna sekel begynte man i Markbrandenburg att nyttja roten af denna starrart, i stället för Sarsaparillen, och den har sedermera såsom sådan blifvit allmänt bekant. Man har redan till samma behof föreslagit rötterna af åtskilliga andra arter i detta slägte, och troligen finnas ännu flera, som i brist på någondera af de föreslagna, göra samma gagn. Likväl bör det ej förtigas, att efter kemiska undersökningar, innehåller den rätta Sarsaparillen mera slemämne och jordaktiga delar, än Starrarternas rötter, hvilka dock i dekokt skumma sig och visa en såpartad natur. Roten af Sandstarren har en svag men angenäm aromatisk lukt då den är frisk; en mjölaktig, söt och något balsamisk smak. Ju djupare den växer eller ligger i jorden, ju verksammare anses den vara. Den har blifvit använd såsom Sarsaparillroten, mest i form af dekokt, ehuru äfven extraktet brukats; och utom nyttan i veneriska åkommor, har den blifvit använd mot slem, som besvärat luftröret, reumatiska och gikt-krämpor, såsom fördelande, involverande och ökande svettens och urinens afsöndring. För närvarande tid, har Sarsaparillens förvärfvade anseende mot det veneriska onda ansenligen aftagit, och följaktligen bör man icke vänta underkurer af den, som kanske ofullkomligen upfyller dess ställe.

Tab. — fig. a. ett hanblomster — b. honblomster, båda förstorade — c. ett moget ax (sammansatt af flera småax) i naturlig storlek.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.