216. Carex Vesicaria. Blås-starr.

Se även 156. Carex Arenaria. Sandstarr. - 216. Carex Vesicaria. Blås-starr. - 222. Carex Caespitosa. Tufstarr.

Blås-starr. Lappskostarr. På Finska: Lapin-sara. På Lappska: Kapmocksuini.

Strået är hvast, 5kantigt, med breda blad. Axen kortstjelkade, tjocka, cylindriska och nedhängande. Axen ha stjelkomfattande, långa, bladlika blomskärmar. Fröhusen äro aflånga, uppblåsta, i ändan syllika med suddiga spetsar.

Linn. Fl. Sv. p. 353. Cl. 21. Monoecia 3:andr.
Lilj. Sv. Fl. s. 29. Kl. 8. Tremänningar med han- och honblomster åtskilda på samma Stånd.

Det har redan vid Sandstarren (n:o 156) blifvit anfördt, hvad som angår Starrslägtets allmänna kännetecken. Denna art har mångårig krypande rot, alnshöga strå med skarpa kanter, raka, spetsiga och i kanten sträfva blad. Blomskärmarne äro utan slidor, räckande öfver strået och likna blad. Hanaxen äro 2-3, smala och spetsiga, med smala lansettlika blomsterskal. Honaxen äro 3-4, korta, trubbiga, med äfven lansettlika spetsiga blomsterskal och pistiller med 3 märken. Fröhusen bli något utspärrande och längre än blomsterskalen, äggformiga, spetsade, uppblåsta, glatta och gulaktiga, med 2klutven spets. Fröet är litet, Skantigt, kort, utan stjelk, med en ganska lång styl.

— En artförändring, som af somliga blifvit såsom egen art ansedd, har mindre uppblåsta och spetsiga fröhus och ax, som sakna axstjelkar samt har långa honax.

— Blås-starren växer allmänt vid diken och på fuktiga ställen, och blommar om våren i Maj eller Juni.

Alla Starrarter böra tidigt afslås, att de ej måtte bli för sträfva och styfva till foder; boskapen äter dem väl, men hästar undvika dem, i synnerhet då stråen äro fullväxta eller torra och styfva som halm. Lapparne bruka allmännast detta grässlag att lägga uti sina så kallade pjexor eller skor; de bulta och gnugga det mjukt samt anse gräset, torrt, såsom bidragande att om vintren bibehålla värmen, och om sommaren att förekomma olägenheterna af fotsvett, samt hålla fötterna torra då de genomvandra kärr eller gå i vatten. Af gräset snos smalare och tjockare rep, tjenliga till hvarjohanda bruk, att släta om tunnor, att fläta i stolsäten och äfven att af Tunnbindare nyttjas liksom Insjösäf (n:o 150) emellan fogningarne på tunnbottnar för att göra dem täta.

Tab. fig. a. Toppen af ett i blomma varande strå. — b. nedra ändan. — c. toppen af ett, som gått i frö. — d. honblomster — e. hanblomster — f. ett helt fröhus — g. ett afskurit och torrt fröhus — h. ett tversföre afskurit frö. — i. ett helt frö; alla särskilta fröredningsdelarne äro förstorade.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.