160. Pimpinella saxifraga. Hvitblommig Pimpinell.

Hvitblommig Pimpinell. Bockrot. På Finska: Kangas-Kumina. Wannenruoho.

Bladen äro penntaggade: småbladen på de vid roten, äggformiga och sågtandade; på de högre upp sittande, jemnsmala, helbräddade.

Linn. Fl. Su. p. 95. Cl. 5. Pentandr. 2:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 127. Kl. 5. Femmänn. 2:qvinn.
Murr. App. Med. T. 1. p. 294. Pharm. Pimp:ae albae l. nostratis Radix, Semen, Herba.

På torra ängar och hård jord växer denna Pimpinellart, och blommar från Juni till i Aug. månad, samt räknas till den naturliga örtflocken, som innefattar Parasollblommorna. Dess Slägte utmärker sig med äggformig, strekad och aflång frukt; inböjda blomblad och nästan klotformiga märken. Roten är mångårig, lång och smal, jemntjock, något träaktig, hvit, aromatisk och lemnar tuggad en stickande smak på tungan. Örten är fint luden. Grenarna äro något krokiga, trinda, med fåror långsefter och långa blomförande stjelkar. Bladen vid roten äro penntaggade, med nästan äggformiga och sågtandade småblad; de som sitta högre upp på stjelken äro ofta dubbelt penntaggade, men saknas understundom; de öfversta äro enkla, smala och odelade. Parasollställningarna sitta vid stjelkarnas ändar. Blommorna äro hvita och få aflånga frö, på hvilka det köttaktiga blomfästet är på öfra ändan qvarsittande.

— Om den så kallade Pimp. dissecta, med nästan dubbelt parbladiga blad, ansedd af somliga såsom afart, är det eller icke, kan endast genom kultur afgöras.

Den brinnande känsla, som roten på tungan vacker, upphör snart och kan denna egenskap icke heller länge hos roten bibehållas. Emedlertid räknas den till slemlösande, magstärkande och urindrifvande medel, och har blifvit använd mot slemstockningar i bröstet och magen, såsom mot heshet, katarralhosta, trångbröstighet, dålig matlust m. m. Tuggad, framlockar den saliven och skall med någon fördel blifvit brukad mot tungans lamhet (paralysis linguae). Den är äfven, såsom aromatisk, svettdrifvande. Dosis af roten i pulverform är 1 skrupel eller 3 drakmer, infunderade i vin och vatten. Fröna äro svagare än roten, af hvilken en blåaktig olja skall kunna erhållas, men de äro starkare än örten, och brukas numera icke, ehuru man förr ägde, under särskilta namn, flera slags tinkturer af dem beredda, mot åtskilliga invertes och utvertes krämpor.

— Växten är för kor ett mjölkökande foder och således på ängarna en nyttig växt. Små knippen af örten hänga somliga i dricka för att meddela det god smak. Sura viner sägas äfven med dem kunna förbättras.

Tab. — fig. a. en förstorad blomma. — b. ett frö.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.