037. Polypodium vulgare. Stensöta.

Stensöta. Bergsöta. — Steensöte. Steensötrood. Heilsöte. Sysselrod. Mariebregne. Engelsöd. Sirilrodt. På Finska: Mäenmakiainen. Imarti. Kivi-yrtti. Makia-juuri.

Stambladet parbladigt-klufvit med småblad, som äro aflånga, trubbiga och något sågade. Roten fjällig.

Linn. Fl. Su. p. 373. Cl. 24. Cryptogam. Filices. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 386. Kl. 16. Lönngifte. Ormbunkar. —
Murr. App. Med. T. 5. p. 449. —
Pharm. Polypodii Radix.
Fl. de Wett. —
Retz. Fl. oec. s. 540.

Stensötan, icke sällsam i bergspringor och steniga branter, hör till det slägtet bland Ormbunkarna, som man kallar Bräken, utmärkt genom sin fröredning, hvilken samlad i runda och strödda punkter utbrister vid midsommarstiden på bakre sidan af stambladet, men utan någon betäckning (indusium, involucrum), hvarmedelst ett stort antal af de arter, som till samma slägte blifvit förde, äro försedde, och med skäl kunna utgöra ett eget, hvartill vår Träjon, (Polypodium Filix mas L.) bör föras. Man har kallat detta slägte Aspidium, Polystichum, till skillnad från Polypodium. Fröredningspunkterne utgöras af ett oräkneligt antal små, klotrunda, mörkbruna kapsler (fig. b.), hvarje särskilt fästade vid punkten med en trådlik genomskinlig fot. Midtpå omgifver dem en ledfull ring, medelst hvilken de vid mognaden spänstigt öppnas och kringsprida de för blotta ögat knappt skiljbara fröstoften (fig. d.). Det felas ännu de örtkunniga nog klara begrepp om dessa vexters blomningssätt; men att de nämde kapslerne äro fröhus, är otvifvelaktigt, ty man har genom såning af dem fortplantat flera arter.

Stensötan äger en söt, lakritslik smak, och anses såsom öppnande och blodrenande. På landsbygden har den icke utan skäl vunnit förtroende i bröstsjukor, då den rensad och med vatten kokad, drickes, eller fin stött blandas till rågmjölsgröt, hvilken morgon och afton förtäres. I gikt och skörbjugg torde den ock icke utan förmån förenas med andra passande medel såsom i dekokt; hvarvid dock bör märkas, att roten tillägges först vid slutet af kokningen, ty eljest blir smaken besk och äcklig.

— Roten förtäres af svin. Svärtar exkrementerna. Kor och getter äta bladen.

Tab. — a. en frörednings-fläck. — b. fröhus eller kapsel med en trådlik, genomskinlig stjelk. — c. ett öppnadt moget fröhus. — d. frö; alla förstorade.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.