109. Rhamnus frangula. Brakved.

Brakved. Tröske. Toste. Brågon. På Finska: Paattama. Patan.

Trädstammen och grenarne äro utan taggar. Löfven äro nästan äggrunda, släta och helbräddade. Blommorna äro 2:könade med en pistill. Bären hafva 2 frö hvardera.

Linn. Fl. Su. p. 72. Cl. 5. Pentandria. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 98. Kl. 5. Femmänningar.
K. Vett. Akad. Handl. 1742. s. 27. 1745. s. 248.
Fischerstr. Ekon. Dikt. 3. s. 49.
Murr. App. Med. T. 4. p. 5.
Pharm. Frang:ae Cortex.

Brakved ell. sprakved, så kallad derföre att den sprakar i eld, är en mycket grenig buskart, hvars största stammar kunna få 3—4 tums omkrets, och 3—4 alnars högd; den växer helst i fuktig jord, och blommar ifrån Maj till Aug. Som den saknar vinterknoppar, hvilket hos nordens trädslag är högst sällsynt, så trifves den endast i skugga, och skadas ofta af vinterkölden på fria fältet. Löfven, endast på de unga skotten, sitta midt emot hvarannan, på äldre grenar skiftevis, äro nästan omvändt äggformiga och ådriga. Blomstjelkarne äro enblommiga, utgå mest 2 och 2 ell. 3 och 3 från bladstjelkarnas fästen. Blommorna äro hvita med mörkt purpurfärgade ståndareknappar, som sitta midt emot och nästan döljde af de små fjäll-lika kupiga blombladen; märket är 2:klufvit. Bären äro först gröna, sedan röda och sist svarta, med 2 hårda oljaktiga hjertformiga frö ell. kärnor. Fortplantas med telningar ell. bär, och passar till häckar på lågländta ställen.

I stället för Rabarber kan barken i synnerhet färsk nyttjas för starka personer; då den är torr, laxerar den mindre häftigt. I form af dekokt till 2 drakm. ell. ½ uns i dosis, ell. ock som Infusion, äfvensom i pulver till 1—2 drakme har man brukat den, mera förr än nu, mest emot vattensot. Äfven skall den hindra eller motstå röta. Mot förstoppning hos oxar och kor säges den vara ett säkert botmedel. Bären skola lindrigt laxera, och fröen drifva urin.

— Till färgning användes barken, som är gröngul, och bör samlas om våren vid saftiden, torkas och sönderbrytas. I dricka blötes den 2—3 dar, kokas sedan i samma vätska och under kokningen lägges ullgarnet deri att äfven koka något litet; färgen blir gul och vacker, men mörknar i solsken. Brandgul färg sättes på ylle, om barken först skrapas och renas från den yttre näfverlika ytan, sedan kokas i vatten med litet alun och godset slutligen doppas deri några gånger. Finnarna färga dermed mörkbrunt, sedan barken legat under bar himmel ett års tid, på ett tak ell. dylikt passande ställe. Den inre trådiga delen af barken, som kallas bast, är nästan så stark och seg, som den af Lind (), att rep eller tåg kunna deraf göras.

— Veden är hvitgul, med röd kärnved och skör. Till krutberedning värderas kolen deraf högt, och hafva i Frankrike, enligt en publik författning, varit förbudna till alla andra behof. Vedens låga skall färga tegel, som dermed brännes, blåaktigt i ytan.

— Bären brukas på några orter i Tyskland, till mos för tjenstfolk, och hos oss mest till färgning. Sedan yllegodset först är kokadt med björklöf och gult, torkas det och kokas med bären, hvaraf det blir grönt. Andra bruka att stöta tillsamman både löf och bär, koka dem i vatten och lägga ullgarnet uti under kokningen; om detta efteråt lutas, blir färgen mera mörkbrun. I Frankrike färgas skinn gröna med omogna bär, och fågelfångare färga på lika sätt sina nät.

— Fröen pressade, gifva en olja, som äfven till lampor kunde användas.

— Löfven ätas af getter och får; åtskillige Författare påstå att korna förtära dem, och mjölka af dem ymnigare, hvilket dock andre neka. Som blomningstiden varar länge, och bien hämta håning af blommorna, så förtjenar busken äfven i detta afseende namn af nyttig.

Tab. — fig. a. en öppnad förstorad blomma med ståndare och pistill. — b. ett bär i naturlig storl. — c. ett dylikt afskurit.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 109. Brakved. k. Vett. Akad. Handl. 1745. Till färgning sönderstötas löf och bär, samt kokas; deri lägges ullgarnet, kokns litet och blir ljusgrönt; om det efteråt doppas i lut, blir färgen mörkgrön, men är ej i solsken beständig.

— Af barken beredes bast, som äfven kan tjena till rep, hvilket i Vestergötland är brukligt.

— Fl. d. Wett. I södra Holland färgas med tillsatser krapprödt, med barken och utan tillsats starkt gult. Efter Siefferts uppgift ge bären vackra färger på betade tyger, och Dambourney har fått af rötterna olivefärg, och af omogna eller gröna bär, vacker gul, samt af de mogna med olika tillsatser violett och grön färg. Trädbitar eller grenar af Brakved i mullvadhål, sägas fördrifva dessa skadedjur.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.