083. Sinapis nigra. Svart Senaps-ört.
Svart Senaps-ört. På Finska: Sinappi.
Öfversta Bladen äro smala, lansettlika, helbräddade och släta. Fröskidorna äro fyrkantiga och liksom tryckta intill stjelken.
Linn. Flora Su. p. 237. Cl. 15. Tetradyn. siliquosa.
Liljebl. Sv. Fl. s. 281. Kl. 12. Fyrväld. långskid.
Murr. App. Med. T. 2. p. 323
Senap odlas temligen allmänt, och dess bruna eller svarta frön hafva gifvit plantan, som har årig rot, namnet svart Senap. På åkrar, vid hus och jordvallar, trifves den bäst vild. Stjelken är mycket grenig, trind och slät. Bladen äro olika; de äga alla bladstjelkar, men somliga äro flikiga och tandade: rotbladen äro skrofliga, de på örtstjelken släta, och de öfversta smala. Blomfodret är färgadt. Med sina, vid grenarna fästade, slaka nedhängande blad, igenkännes plantan lätt ifrån andra Senaps-arter. I Juni eller Juli månader träffas den i blomma.
Fröna nyttjas egentligen. De äro rödbruna ell. svarta och runda, till smaken skarpa och något bäska, samt innehålla en eterisk olja och flygtigt lutsalt. Stötta och lagda i kokande mjölk, löpnar den deraf, och skärpan igenfinnes i vasslan. Så kallad Engelsk Senap, som vanligen säljes torr och fint malen, är starkast, hvilket ofta härrör af inblandadt pulver af spansk peppar (Capsicum annuum); då den skall nyttjas, behöfves ej ättika, utan blott kokhett vatten eller varm köttsoppa till uppblandning. Senap underhjelper matsmältningen, och orsakar hos somliga glättighet; men för mycket brukad ger den åt vätskorna i kroppen benägenhet för röta och skadar magen; i hetsiga febrar bör den således undvikas. I skörbjugg har malen senap, blandad med vin, gjort nytta, och ett litet skedblad hela frön några gånger om dagen på feberfria tiden, har botat lindriga vårfrossor; den sjuke får ej dricka strax derpå. I för stor dosis, eller med brännvin, är senap ett farligt medel. Mot vattensot brukas på några ställen senap, jemte dekokt på Genista pilosa, som är urindrifvande. Med Kina-pulver kan ock senap gifvas invertes. Af stötta frön och mjukt bröd, vid pass lika af hvart slag, samt ättika, göres Senapsdeg, och om hvitlök eller pepparrot tilläggas, samt surdeg nyttjas, i stället for mjuka brödet, gör det starkare och hastigare retning, då det lägges på huden. Rodnad, och stundom blåsa, om det får ligga för länge, äro verkningarne af senapsdegar, liksom af spansk fluga. De förre verka hastigare, och äro derföre ofta bättre än spanska flugor, men såren blifva svåra att läka, hvarföre de ej böra ligga längre än tills rodnad synes i huden. Vid uppstigen podager eller gikt, vid hudens sjukdomar, då utslaget kastat sig på inre delarna, t. ex. vid koppor, messling, m. m., i halsfluss, håll och styng, m. m., och då en allmän kroppssvaghet hindrar sjukdomens brytning (crisis) eller utslagets mognad, nyttjas med fördel senapsdegar, hvilka vanligen appliceras på vadorna, fotbladet, armar, nackgropen och emellan axlarna. På bölder, som ej vilja mjukna eller bulna, kan äfven senap påläggas; man har ock nyttjat målen senap utvertes på ref-ormar och onda hufvudsår. Med vatten, hvari målen senap är kokad, tvättas frostknölar, och att bada i dylikt vatten skall lindra giktplågor.
Tab. — fig. a. ståndare med pistill — b. blomblad — c. fröhus; allt i naturl. storlek.
Tillägg, vol. 2:
Nr. 83. Svart Senap. Fl. d. Wett. Af fröen fås ymnigt af en mild olja. Späda växten nyttjas till grönkål och sallat; hornboskap äta den gerna och sås till foder i England, hvartill dock brukas mest hvit Senap.
Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
