146. Tragopogon pratense. Äng-salsofi.

Äng-salsofi. Salsofi. Bockskägg. På Finska: Myskinyrti.

Bladen äro helbräddade, kölformiga, spetsade och vid basen utvidgade. Blomstjelken trind. Blomfoderbladen nästan lika långa med strålblomstren.

Linn. Fl. Sv. p. 267. Cl. 19. Syngenes. polygam. aequal.
Lilj. Sv. Fl. s. 338. Kl. 15. Svågrar; lika Svågerlag.
Murr. App. Med. T. 1. p. 104.
Pharm. Tragopogi l. Barbae Hirci Radix.

Ängsalsofien är på somliga orter mindre allmän; träffas på ängar och åkerrenar i Juni och Juli med blomma och har 2årig rot, som är tapplik, saftig och söt. Växten blir 1 ½ aln hög vid pass, är ganska slät med greniga, trinda och ofta rödbruna stjelkar; bladen sitta skiftevis och blomstjelkarna i toppen äro ensamma, enblommiga, uppåt tjockare och trinda. Blommorna öpna sig i varmt och tort väder bittida, kl. 4 om morgonen och dra hop sig kring middagstiden. Blomfodrets småblad äro lansettlika, platta och sitta i 2 rader. Småblomstren äro 5tandade, olika långa, men mest lika med eller litet längre än blomfoderbladen; de yttre småblomstren äro störst. Fruktämnet är i ändan pensellikt. Fruktfästet punkterat. Fröen krökta, fårade och skrofliga. Fröfjunet, fästadt på en fint spetsad stjelk, är fjäderlikt och stråligt.

— Slägtkarakt. är: naket blomfäste, enkelt mångbladigt blomfoder och stjelkadt fjäderlikt fjun

— Naturl. örtflocken dit Salsofien räknas, kallas Sammansatta blommor (pl:ae compositae l. semiflosculosae). Stundom förvandlas hela blomman inom blomfodret till ett mörkbrunt eller svartaktigt fint pulver, som rifvet med gummivatten skall kunna till målning användas. Detta kallas brand- eller sotax, är vissa år allmänt på flera slags växter och uppkommer enligt somligas tanka, af en insekt, som skadar blomman så att den undergår denna förändring, och efter andra, af en fin svampart, (Lycoperdon), som liksom mögel fäster sig i blomman och förstör dess naturliga urbildande. (Ifr. (jämför) K. Vett. Ak. Handl. 1775, s. 317).

Såsom nyttig i Medicin förtjenar denna växt föga eller alsingen uppmärksamhet. Men dess rötter och späda skott, eller stjelkar om våren, kokas i soppor, stufvas, och äro välsmakande, hälsosamma och ofta nyttjade såsom Sparris, på några ställen kända under namn af vilda hafrerötter; odlas derföre stundom i trädgårdar, men är till smaken något sämre än Lökbladiga Salsofien, som egenteligen kallas Hafrerot och odlas liksom Spansk Scorzonera mera allmänt än denna.

Tab. — fig. a. ett strålblomster med sin 2klufna pistill och fruktämne. — b. ett diskblomster. — c. frö med fjun. — d. stjelk med mogna frö och fröfjun, liknande Maskrosen (N:r 4) och Hästhofsörten (N:r 2).

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.