224. Tussilago Petasites. Storbladig hästhofsört.

Petasites contains livertoxic pyrrolizidine alkaloids. Read more here. -Henriette

Se även 002. Tussilago farfara. Hästhof. - 224. Tussilago Petasites. Storbladig hästhofsört.

Storbladig hästhofsört. Skräppblad. Pestilensrot.
På Finska: Rutto-juuri.

Blomvippan (thyrsus) är ägglik, med nästan alla småblomsterna 2-könade. Rotbladen äro hjertformiga, ojemt tandade, under finludna och bli stora.

Linn. Fl. Su. p. 290. Cl. 19. Syngenesia. polygam. superfl.
Lilj. Sv. Fl. s. 366. Kl. 15. Svågrar. olika svågerlag med strålblomster samt bart blomfäste.
Murr. App. Med. T. 1. p. 138. Pharm. Petasitidis Radix.

I Skåne är denna växt på åtskilliga ställen allmän, i synnerhet på fuktiga sidländta platser vid bäckar och källdrag. Slägtet igenkännes med ett bart blomfäste, enkelt fröfjun och mångbladigt blomfoder, som vid basen är något tjockt eller uppdrifvet. Naturliga Örtflocken för dessa växter kallade v. Linné Sammansatta Diskblomster (pl:ae compos:ae discoideae). Denna artens rot , som uppskjuter blomstjelken med blomsterna tidigt om våren och förr än bladen, är mångårig, grenig, ringad och ini hvit med något bäsk eller skarp och kryddaktig smak, då den är färsk. Blomstjelken af qvarters längd vid pass, bär blommor, som äro något längre än blomfodret. Alla småblomsterna äro mest 2könade, pipiga, med hopväxta ståndarknappar och tjockt märke, som är urnupit, samt ofruktbart fruktämne. v. Linné den yngre och Haller hafva träffat någon gång 2-3 honblomster; men i fall sådana blifvit af andra äfven observerade, torde det ha skett högst sällan. En annan, som särskilt art ansedd och kallad Tussil. hybrida, har de flesta småblomstren honkönade och fröbärande fruktämne; men är för öfrigt ganska lik denna och derföre misstänkt att vara honväxten, då man ansett denna (T. petasit.) såsom hanväxten, hvilket sällan förefaller inom denna klass. Rotbladen äro hos båda försedda med temligen raka, saftiga, trinda och ofvanpå fårade stjelkar; de äro ådriga och vid ådrornas baser eller början utskurna, inunder ludna och växa till ovanlig storlek, ända till en alns bredd, så att de ibland våra inhemska växters blad äro de största.

Utan att sätta värde på forntidens uppgift om denna växtens nytta mot sjelfva Pesten, och utan att ha afseende på dess nuvarande urmodighet i medicinen, torde man likväl svårligen kunna neka den all kraft; rotens lukt och smak tyckes dertill gifva skälig anledning. Den har blifvit brukad bultad och utvertes lagd på sår och äfven såsom dekokt eller infusion invertes, hvilken blifvit ansedd som öppnande och i synnerhet svettdrifvande. Emedlertid och till dess andra försök bekräfta dess verksamhet och bestämma tillfällen då den skall nyttjas, kan man icke mycket anföra till växtens beröm. Boskapen undviker den merendels, så väl för lukten som för dess grofva växts skull. Men Bien söka begärligt dess tidiga blomster.

Tab. — fig. a. en 2-könad blomma. — b. honblomma; båda förstorade. Originalet var odladt hos Prof. Swarts.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.