013. Ulmus campestris. Alm.
Alm. På Finska: Jalava. Paju.
Högstammigt träd med eggformiga löfblad, som i brädden hafva större och mindre sågtaggar. Blommorna sitta flockvis.
Linn. Fl. Su. p. 81. Cl. 5. Pentandria. 2gyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 114. Kl. 5. Femmänn. 2qvinn. —
Murr. App. Med. 4. p. 601. —
Patr. Sällsk. Hush. Jurnal för år 1789, Maj månad sid. 452. —
Ekonom. Diktion. I 45, 46.
Retz. Fl. oec. s. 744. —
Pharm. Ulmi Cortex interior.
Almträdet trifves bäst på öppna ängar eller nära vid hus, i lagom torr och fast jordmån. Blommar på bar qvist om våren. Tål olika luftstrek, men knappt nordens öfver Helsingland. Den enda Svenska almskog vi känna, är emellan Lund och Malmö vid Alnarp.
Medicinska kraften tros i synnerhet böra sökas i trädets inre bark, som är slät, seg, något besk, utan lukt, och innehållande slem-ämne. Det bästa samlas af grenarna, eller om hösten af de smärre rötterna, eller ock af 10-12 års gamla träd. Berömmes i vissa kroniska utslag, som komma och försvinna, och som stundom likna spetelska (lepra). Af dekokten, som tillredes af 8 uns bark, kokade i vid pass 1 stop vatten tills hälften deraf återstår, gifves 8 uns med tillsats af något renad salpeter, 2 gånger om dagen. Med laxermedel då och då bör lifvet hållas öppet, och födan mest tagas af vextriket. Fjällsjuka (ichtyosis) i hög grad, har dekokten botat, nyttjad utvertes till tvättning och derjemte invertes. I svåra och envisa händelser bör kuren fortsättas flera månader, och då kallare årstid eller väderlek inträffar, återtagas. Gemenligen ökas deraf utslaget i början. Dekokten är ock tjenlig till omslag för brännskador.
— I hushållningen är Almen af stort värde. Den skadar ej gräsvexten, och tjenar till alléer. Planteras 1:0 med frö, som mogna i Juni, samlas i torrt väder och sås genast i lös god jord, utflyttas året derpå, och kunna vid det femte hafva krona; 2:o om våren med telningar, som i början flitigt vattnas och aktas för frost; 3:o med trädets grenar som, nedböjda i jorden, slå rötter. Späda löfven duga såsom spenat; om hösten samlade och torkade tjena de till vinterfoder för boskap: färska bladen skola ock meddela ål vatten, hvari de någon tid få ligga, en laxerande kraft, liksom den af Manna. Vårtlika utvexterna på löfven tillkomma af Bladlössen (aphis) egg, och innehålla en vätska, hvilken silad skall vara sårläkande. Veden är för sin hårdhet bekant och nyttig; och roten dessutom för sitt ådriga utseende. Alm är bättre bränsle än ek och ger bättre kol. Willdenhayn fick af ¼ famn 1 ℔ 19 lod rå, och 1 ℔ 13 lod calcinerad pottaska. I Bohus Län och Norrige har man, vid infallande sädesbrist, brukat torrkad almbark, målen till mjöl och blandad med sädes-mjöl till bröd.
— Som höns gerna skola äta almfrö, så böra de afhållas från ställen der sådana äro utsådda.
— Bien sägas icke trifvas i nära grannskap af Alm. Trädet skall kunna vexa till 80 års ålder och få 30 alnars höjd och deröfver och blifva sekler gammalt. Löfven, som efter längsta dagen vända undra sidan mera upåt, skola äfven tjena till föda åt Silkesmaskar. Barken användes till färgning.
a. en fullkomlig blomma. — b. pistillen förstorade. — c. en blommande stjelk. — d. ett frö. — e. ett fröhus med derinom sittande f. frö. — g. en stjelk med löf och frön, i naturl. storlek.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
