Pepparrot.
Cochlearia Armoracia, L. (Nasturtium Armoracia, Fries). (Armoracia rusticana, Kock.) Tyskl. Meerrettich. Engl. Horse Radish. Frankr. Raifort.
Historik.
Pepparrotens hemland är utan tvivel Ryssland, där den ännu förekommer vild.
Hos oss är den på enstaka ställen förvildad. Om denna ört saknar man äldre beskrivningar. Först i början av 1600-talet synes den vara omtalad dels som krydda, dels som medicinalväxt.
En gång planterad håller den sig med otrolig energi kvar och ofta är denna växt det enda minnet, som röjer platsen där fädrens låga koja stått.
Utseende.
Tillhör familjen Cruciferae. Högväxt och närmar sig vid god kultur 80 à 90 cm.
Blommorna äro små och till färgen vita. Frukter och frön utbildas ej hos oss. Bladen äro stora och kraftiga, oftast hela. De mellersta kunna någon gång vara parflikiga. Roten är lång och topplik samt innehåller ett uppskallat kryddämne, tillräckligt kraftigt att framkalla tårar hos de personer, vilka skola riva densamma.
Odling.
En lerblandad mulljord är den bästa. Är läget sådant, att jorden ej hastigt uttorkar, men å andra sidan ej heller binder grundvatten, närmar det sig idealet.
Gödsling strax före plantering undvikes, såvida ej väl brunnen kogödsel står till förfogande. Rötterna bliva vid direkt beröring med färsk gödsel mindre vackra. Rättast är att plantera pepparrot på jord, vilken förut erhållit riklig näring, således efter bladväxter, såsom kål o. d. Att utföra endast en gödsling (vanlig årsgödsling) på förut ogödslad jord är är ej till fyllest, utan bör området under en längre tid väl förberedas. Odlas pepparrot på samma stycke år efter år är det en given sak att gödsling måste ske strax före planteringen, under iakttagande av vad förut är nämnt. På styv jord vilja gärna rötterna förgrena sig, vilket medför att de till egen förbrukning eller försäljning avsedda ej erhålla tillräcklig grovlek.
Pepparroten förökas ej genom frö eller sticklingar utan härvid är det birötterna, de så kallade strängarna, som komma till användning. Dessa strängar skola vara lillfingergrova och om möjligt jämngrova. Vid övre ändan skäras de snett av och putsas väl, enär smårätterna under inga förhållanden tillåtas kvarsitta. Alla strängar, vilka ej hava frisk vit märg, bortkastas. Blott den minsta gula färg är tecken till börjad röta och en sådan sträng bliver aldrig fullgod.
Ar jorden färdig, det vill säga gödslad och till fullt djup bearbetad, igångsattes planteringen. Sedan man med årder uppkört fårorna på 80 cm:s avstånd från varandra börjar läggningen, fårorna böra vara så pass djupa att strängarnas grovändar erhålla ett 5 cm:s jordlager över sig, då den uppkörda jorden fälles över.
Vid läggningen läggas strängarna i fårornas längdriktning, den ena strängens rotända endast några cm. framför föregående storända. Vidare nedtryckas rotändarna så att strängarna erhålla några graders lutning, varigenom storändarna komma något lägre. Fårorna böra ej uppköras alltför många i förväg, utan måste planteringen ske innan jorden torkat.
Genast pepparroten visar gröna delar och raderna således väl kunna följas, efterhålles ogräset med hästhacka. I raderna rensas med handredskap.
Under första hälften av juli företages tjuvningen, vilken är en putsning, i stil med den, som användes för selleri. Tjuvningen tillgår på följande sätt. Jorden makas åt sidan, varvid strängen blottas till minst två tredjedelar från toppen räknat. Alla överflödiga bladskott avskäras med en skarp kniv. Endast det kraftigaste kvarlämnas. Alla sidorötter på 2/3 av huvudroten avlägsnas. Äro de ej alltför grova betjänar man sig av en trasa, med vilken de gnidas. Hava sidorötterna blivit för kraftiga tillgripes kniv. Färdigputsade skola huvudrötterna vara släta och fina samt endast fastade med några få sidorötter vid den ej lösgjorda ändan. Allt eftersom arbetet fortgår läggas strängarna tillbaka i sitt ursprungliga läge, varefter jorden påföres. De böra nu läggas så djupt att de kunna stå för sig själva. Birötterna, vilka kvarlämnats, bliva det kommande årets strängar.
Råder torka och det ligger inom rimlighetens gränser att kunna vattna, har detta givetvis stor betydelse.
I oktober upptages pepparroten och förvaras under vintern i fuktig sand i källare. Får den ligga utsatt för luftens verkningar förlorar den högst betydligt i värde och kan såsom mjuk och slankig ej lämnas till försäljning. En del kan gärna kvarstå i jorden över vintern.
Alla sidorötter vilka uppnått 1,5 cm:s grovlek och 30 à 40 cm:s längd buntas och läggas i jorden på lämpligt ställe, där de bäst förvaras till följande års plantering.
Smalare strängar samt från försäljningsvaran avputsade sådana samlas i högar och bortföras. Vid skörden tillses att så få strängar som möjligt kvarlämnas i jorden.
Följande vår djuparbetas jorden ordentligt med dragare, varvid även då alla synliga strängar bortplockas.
Vid odling i mindre skala till husbehov användes i stort sett samma metoder. Avståndet mellan raderna tages blott något mindre för att spara jord. Endast ett tiotal strängar erfordras i ett medelstort hushåll. Av vikt är att undvika pepparrotens förvildning i trädgärden, där den lätt bliver ett ogräs.
I norra delarna av landet är det fördelaktigt att låta pepparroten stå två år innan den skördas, enär den ofta ej hinner få tillräcklig grovlek under första året. Dock iakttages att minst en tjuvning utföres även under andra sommaren.
Enligt nyare tysk litteratur skall pepparroten vara synnerligen tacksam för kalisalter och rekommenderas mellan 2 à 300 kg. 37 proc. kalisalt per hektar.
Användning.
Pepparroten användes mest riven till så kallat pepparrotkött (rev).
Det är ett fel att blanda kryddan i såsen, när densamma är under kokning; den skall färsk och nyriven ställas fram på bordet. Serverad under sådana förhållanden gives tillfälle för envar att taga därav efter behag. Är såsen kryddad bortfaller denna möjlighet. Många föredraga en mycket skarp smak, återigen andra äro mera tillfredsställda med en relativt svag.
Vid inläggning av vita ättiksgurkor användas rötterna skurna i tunna skivor.
Statistik.
Pepparrotens odling inom vårt land har tagit ett kraftigt uppsving, vilket bevisar att vi mycket väl kunna åstadkomma underverk i fråga om produktion av trädgårdsalster.
Ar 1913 infördes från utlandet 4,467 kg. pepparrot till ett värde av 1,340 kr. Samma år utfördes 102 kg., värde 31 kr.
Ar 1916 infördes 61 kg., då värda 50 kr. men, se och häpna, utfördes 33,948 kg., värde 14,827 kr. Pepparroten har visat oss vägen.
Fortsätt i samma riktning när det gäller våra andra kryddor och kommerskollegii sifferkolumner skola snart vara omkastade. I Enköping, men framför allt vid Fjärås, är produktionen störst.
