Persilja.

Botanical name: 

Apium petroselinum, L. (Petroselinum sativum, Hoffm.) Tyskl. Petersilie. Engl. Parsly. Frankr. Persil à feuille.

Historik.

Persilja, Petersilja och Pettersilja äro i vissa landsdelar benämningar på kryddan.

Länge har persiljan varit odlad. Redan under Greklands storhetstid var den omhuldad. Vidskepelse och misstro hava följt växten, vilken trots allt för närvarande är nummer ett bland trädgårdens kryddor.

I England ha funnits personer, vilka ansett persiljan farlig, endast en företagen omplantering troddes orsaka dödsfall bland närmaste anförvanter. Enligt vad som i en annan berättelse omtalas, skall det här hava varit fråga om rotpersilja.

Persilja växt på gravar ansågs besitta de mest vidunderliga egenskaper, bland annat mot skendöd. Växten ströddes även över nya gravar, vilka ännu ej igenskottats.

I Italien och Grekland synes persiljan t. o. m. varit mera verksam än kulor och krut.

Plutarchos, en grekisk skriftställare, född omkring år 50 e. Kr., omnämner, att en krigshär på väg mot fienden råkade möta en karavan lastad med persilja. Denna obetydlighet gjorde att manskapet råkade i panik och önskade genast vända.

Det gamla ordspråket, att persiljefröet går 9 gånger fram och tillbaka mellan den plats där det blivit sått och själva hin onde, innan groddarna visa sig, torde möjligen på sitt sätt bidragit till missförståndet. Persilja skall, enligt folktron, kunna sätta en man i sadeln men föra en kvinna i graven. Här syftas tydligen på ett missbruk, ehuru väl något sådant knappast kan komma i fråga.

Persiljeté användes längre tillbaka ganska allmänt vid förstoppningar och var även ansett som ett medel mot spetälska. Förutom Karl den store var Otto Brunfells, tysk till börden, född 1488, död 1534, en bland de första, som i skrift påvisade persiljans goda egenskaper. Han rekommenderade densamma till kött och fisk. Vår store Linné har vid ett tillfälle benämnt denne man botanikens fader.

Växten hör hemma i länderna omkring Medelhavet.

Utseende.

Denna växt är förmodligen av alla även till det yttre känd.

De övre bladen äro 2 gånger parbladigt delade, de nedre treflikiga och på undre sidan starkt glänsande. Krusiga former finnas både av blad- och rotpersilja. Tillhör familjen Umbelliferae.

Hundrafrövikten är 0,15 gr.

Odling.

En kraftig lerblandad mulljord, kan gärna vara nygödslad, är bästa växtplatsen för persilja.

Fröet, som ligger länge i jorden innan groddarna visa sig, sås i fyra rader, den slätbladiga med fördel i fem, på en vanlig trädgårdssäng.

Det betalar sig med säkerhet att vattna i fårorna före sådden, vid sådana tillfällen då nödvändig fuktighet saknas.

Krusbladig bladpersilja bliver finast i ett läge, där den skarpa middagssolen ej får tillträde. Dylika småsaker tagas dock ej med i beräkningen vid odlingar i stort, vilket ej heller är nödvändigt.

För att hava tillgång till persilja under den del av året vi ej kunna bedriva odlingen på kalljord måste andra åtgärder vidtagas. Till husbehov inslås eller med andra ord inplanteras vanlig bladpersilja, eller ännu bättre krusig rotpersilja, i krukor eller lådor, vilka tillåtas stå ute till dess starkare kyla inträffar. Inflyttas i slutet av november och placeras då lämpligast i köket, i en ljus källare eller i ett frostfritt skafferi med fönster.

Vattnas sparsamt. Vid odling till avsalu drives persiljan i särskilda hus eller som fyllnadskultur i gamla frukthus o. d.

Vanligen tillgripas provisoriska kaster, vilka ej tarva dyrbara anordningar. Redan vid vårsådden måste drivningen tagas med i beräkningen. Sängar, vilka avses till drivning, förläggas i riktning öster och väster två och två tillsamman. Gångarna mellan varje sängpar göras 60 cm. breda.

Skötseln under sommaren bliver den för persilja vanliga, dock iakttages en noggrannare gallring. Ett avstånd av 10 cm. mellan plantorna i raden torde kunna förordas, medan mindre utrymme bidrager till försvagad växt, ävenså möjliggör röta. Ifall drivningen är avsedd att börja först i januari eller februari.

Skall drivningen ske med eldvärme iordningställas de provisoriska kasterna redan under hösten innan tjälen nedtränger, varefter eldningen allt efter behov kan påbörjas. Temperaturen bör ej överstiga + 6° C.

Persiljesängar, vilka äro avsedda att drivas under våren, omgivas med bänklådor, täckas med luckor och däröver löv.

Alltid då blidväder inträffar insläppes rikligt med frisk luft. Se för övrigt odling av persilja i bänk samt skötsel av kallbänkar, behandlat i Praktiska handböcker n:r 1, utgiven från samma förlag.

Persilja inplanterad i krukor, lådor eller lavar kan givetvis även drivas i vanliga växthus. Till drivning är visserligen rotpersilja att föredraga, ehuru dock resultatet även bliver gott när vanlig bladpersilja användes, ehuru den sistnämndas rötter äro mera utsatta för röta. Bäst till drivning är rotpersiljesorten Ruhm von Erfurt.

Den slätbladiga bladpersiljan har starkaste kryddsmaken. Krusbladig bladpersilja, vilken övervintrat, besitter dock en mera utpräglad arom under andra sommaren än under den första, ett rön, vilket förf:s hustru gjorde av en ren tillfällighet för ej länge sedan.

Bland slätbladig persilja är det ofta svårt upptäcka den så kallade vildpersiljan Aethusa cynapium, vilken är mycket giftig. Däremot bland krusbladig är den lätt igenkänd. Vildpersiljan är försedd med mörkare blad samt har en vidrig doft. Dessutom framkomma blomstänglarna redan under första sommaren, någonting som aldrig förekommer hos den odlade.

En särdeles grovstjälkig persilja odlas, ehuru ej allmänt, i södra Europa, varvid stjälkarna blekas såsom vid odling av blekselleri.

Grobarheten hos fröet varar intill 3 år. En viss procent kan gro även efter 4 à 5 år, men är fröet vid denna ålder praktiskt taget odugligt.

Användning.

Både blad- och rotpersilja användes som krydda till kött-, fisk- och grönsaksrätter. Till så kallad kalvkyckling nyttjas avsevärda mängder. Vid tillagning av hönskyckling lägges persilja inuti densamma, varigenom den bismak, vilken ofta gör sig gällande, försvinner.

Krusbladig persilja förbrukas både till dekorering och som krydda.

För vinterbehovet, om färsk saknas, insaltas bladen, dock torde torkning vara att föredraga.


Kryddor och kryddodling, 1919, skriven av Pehr Boierth.