063. Arctium lappa. Kardborrar.
Kardborrar. Borrar. Klädesborrar. Töflor. Dyneskräppor. Thordönsskräppor. — Klunger. Lungegräs. Burrer. Hårklägg. Luseblad. På Finska: Takkiainen. Ämmän-kengäs.
Bladen sitta skiftevis, äga bladskaft; äro bredt hjertlika, i kanten vågiga och något uddiga samt utan taggar.
Linn. Fl. Su. p. 277. Cl. 19. Syngenes. polygam. aequal. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 348. Kl. 15. Svågrar. —
Murr. App. Med. T. 1. p. 83. —
Patr. Sällsk. Hush. Jurn. år 1786. Sept. s. 45. 1789. Juni, s. 510. —
Fischerstr. Ekon. Dikt. T. 1. s. 155. —
Retz. Fl. oec. s. 65. —
Pharm. Bardanae Rad., Folia, Semina.
Dess blomhufvud förekomma större och mindre, stundom ludna och stundom utan silkeslika hår emellan blomfoderfjällen, hvilka med sina krökta spetsar lätt fastna vid kläder och djurens skinn, samt svårt skiljas derifrån, hvarföre fårens ull derigenom skadas. Fröen, som äro fyrkantiga, kringspridas likväl på detta sätt. Med borrar kunna flädermöss fångas; ty om de uppkastas i luften, der desse djur om nätterna jaga insekter, så flyga de af misstag efter borrarna, fastna med vingarna och nedfalla.
— I Juli och Aug. månader blommar Kardborren på tvåårig djuptvexande rot, som trifves bäst på torra ställen, vid vägar och hus, hvarest den ofta är ett besvärligt ogräs. Blomman är röd; alla små-blomsterna likformiga, pipiga, femklufna och fruktbärande. Fjunet är borstlikt och skrofligt; fruktfästet prickigt och sträfhårigt.
Roten är tjock, i ytan mörkbrun, inuti hvit, svampaktig, till smaken först något söt, sedan litet sträf; är lindrigt lösande, svett- och urindrifvande. Om våren kunna så väl späda bladstjelkarne som roten, kokade skalas och ätas såsom sparris, eller rå, skalade doppas i salt eller med olja och ättika förtäras. I synnerhet roten har fått mycket beröm, såsom nyttig emot skörbjugg, gikt, reumatism, podager, utslags-sjukdomar, t. ex. envis skabb och reforma; den skall äfven gagna i grus- och stenplågor, slemmiga gyllenådern, och för barnsängshustrur att befordra vissa då naturliga uttömningar (lochior. fluxus). Dess nytta i veneriska krämpor här ej vara synnerligen märkvärdig. Roten samlas vårtiden, eller före blomningen, och torkas i skugga; till ett qvarter vatten tages 2-3 lod af roten och kokas tills hälften återstår; denna portion, hvartill ½ uns håning kan läggas, förtäres morgon och afton, helst medan den sjuke ligger i varm säng. Såsom ganska nyttigt mot håll och styng anföres, att 3-4 göpnar af torkade och hackade örten (roten äfven, om man så vill) kokas i så mycket vatten, att det går öfver örten. När den under kokning blifvit mjuk, öses alltsammans i en påse, så att vattnet eller spadet får till största delen afrinna. Påsen lägges sedan varm på hållet, och doppas åter i spadet, för att å nyo värmas då det behöfs. Då hållet flyttar sig, lägges påsen varm på nya stället. Åderlåtning och kylande medel kunna dessutom användas.
— I Upland ges rötterna, fint sönderskurna, åt lungsiktiga får såsom läkemedel. Bladen sägas hafva fördelat knäsvulster, renat rötsår, lindrat krävtplågor och podagervärk, läkt hudlösheter och sår m. m.
— Fröen smaka bäska, äro urindrifvande, och, enligt v. Linné, starkt laxerande. De gifvas stötta, under tillblanning af vatten såsom emulsion, med tillsats af litet mandel, och tros gagna i njursten. Att liksom inbädda sig i bladen eller deruti insvepa den af gikt eller reumatism angripna eller kontrakta lemmen, så att huden af de utbredne bladen omgifves, säges vara ett med förmån försökt medel, i synnerhet af fattigt folk på landet.
— Småfåglar, t. ex. Steglitsor, fångas i slagburar med borrfrö, som de gerna äta.
— Med borrar borttages fläckar och upprifves loggen på kläde. Af blad och stjelkar fås aska, hvaraf 1/3 skall kunna bli pottaska.
Tab. — a. ett af småblomstren. — b. fröet med fjunet. — c. ett blomfoderfjäll med sin krokiga spets. — d. blad.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
