094. Geum urbanum. Neglikört.
Se även 094. Geum urbanum. Neglikört. - 231. Geum Rivale. Kärrneglikört.
Neglikört. På Finska: Karvakellukat.
Bladen äro inskurna och sågtandade; de nedra lyrtaggade, de öfra 3delade. Bladskärmarne halftomfattande, rundade och inskurne. Blommorna upprättstående; hela frukten klotformig med en krokig borst på hvart frö.
Linn. Flora Su. p. 179. Cl. 12. Icosandria polygyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 206. Kl. 8. Tjugemänn.
Murr. App. Med. T. 3. p. 122.
Pharm. Caryophyllatae radix.
Med 5 blomblad och 10-klufvet blomfoder finnes Neglikörten, som hel och hållen är finhårig, i Juli månad vid gärdesgårdar, hus och dylikt. Roten är mångårig, bäst på torr mark och berg, bör tagas vårtiden eller om hösten. Växer alns hög; har långa bladstjelkar i synnerhet på rotbladen. Varierar med brandgula blommor och parbladiga blad (G. hybridum) (Geum rivale. -Henriette).
Roten, som fått mycket beröm, är kort, knappt fingers tjock, i ytan mörk, ini hvit och röd, luktar i synnerhet om våren på torr jord och färsk, kryddaktig nästan som Neglika; smakar bäsk och kärf. Hindrar kött från röta, likasom Kina; rödfärgar vatten och sprit; förbättrar smaken och förekommer syra hos dricka. Bör varsamt torkas att ej kryddlukten försvinner, ty deri tros kraften vara förvarad. Den är stärkande och ofta lika god, stundom ansedd nästan bättre än kinabarken. I pulverform, dekokt och essens har den med nytta blifvit brukad i frossor, skörbjugg, diarréer, äfven långvariga blodflöden, hvit fluss, spasmer, väderkolik, sädflytning, kikhosta och såsom allmänt stärkande mot svaghet efter hetsiga febrar och rödsot; i skjörbjuggssår, tandköttets slapphet, fistlar m. m. Af Pulvret ges i sender 30—40 gran, 1 qvintin eller något mera några gånger om dagen. Dekokt beredes af 2 uns rot, kokade i 2 qvarter (2 libr. ) källvatten till dess ½ är bortdunstad; och denna dosis ges silad ett par timmar före frossfeberns ankomst. Af ½ ell. 1 uns rot, till 1 ½ qvart. vatten, som kokas till 1 qvart. (1 libra) är qvar, fås dekokt som kan silas, blandas med sirap och gifvas såsom nyssnämdt är. Färska roten är mindre kraftig och bör deraf tagas mera. Essens fås af roten 4 uns och franskt bränvin 2 qvarter, hvilket digereras 6 dagar i varm sand och silas; häraf tages i uns 2—3—4 gånger på fritiden mot frossa. När så behöfs, har man förut gifvit nödiga laxermedel och lindrigt lösande; och ehuru denna roten botat frossor der kina ej verkat, och ofta gjort hastiga och oväntade kurer, så finnas likväl, tyvärr åtskilliga exempel då den fruktlöst blifvit använd. Men det bör noga efterses att roten samlas i rätt tid, på torr jordmån och torkas långsamt och ej för hårdt, emedan dess kraft mycket beror af dessa omständigheter.
Tab. — fig. a. blomma utan blomblad, med ståndarne fästade på blomfodrets inre sida. — b. förstorad pistill. — c. frö med borst och ännu qvarsittande märke. — d. fullmoget frö då märket affaller och en krok återstår, hvarigenom fröet kringsprides.
Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.